åh, men tack själv

mitt vita hem

Det ska en riktigt trälig bok till för att jag ska upptäcka sådant här.
Nu blir jag tvungen att hämta en trasa och torka bort det, annars blir det aldrig gjort, men när jag gör det kommer jag oundvikligen att hitta någonting ytterligare att torka och så blir det ingenting läst istället.

post tenta-depression

Ett typiskt jag-jag-jag-inlägg.
Smått motsägelsefullt eftersom jag är så förbaskat trött på mig själv.

Det känns inte riktigt bra, inte riktigt som det borde.
Jag hade verkligen planerat den lättnad jag skulle känna när just de här två tentorna var gjorda. Och så uteblir den!

På måndag börjar jag min sjätte specialkurs. Man får "ta med" maximalt tre i sin examen. Nu har jag ju nytta av att ha läst dem ändå, även om de inte höjer mitt avgångsbetyg, men... det känns inte riktigt som jag tycker att det borde kännas.

En bidragande orsak kan vara att jag misstänker att jag kommer att få Ba på den senaste kursen, skattejuridisk metodkurs, och jag tycker att jag borde ha fått AB. Inte så att jag tycker att jag borde få ett betyg som jag egentligen inte är värd bara för att jag har slitit för det, men frågan är om jag tycker att det var värt allt slit om jag inte får AB.

Eller, jo, kursen var värd allt slit. Den var, definitivt och oöverträffat, den mest givande kurs jag någonsin har läst. Men den har tagit så mycket plats.
Vi har grupparbetat i tre hela veckor, fått en uppgift på måndagen, skrivit ett* pm till på torsdagen, förberett en presentation till fredagen, redovisat och blivit betygsatta, för att sedan börja om på måndagen. Och, ja jag vet att det här är vardagsmat för riktiga jurister, men vi är inte riktiga jurister de har viss vana och det här var svåra uppgifter.
Vår grupp fick ett öknamn också, "rullväskan och marathonmonologen". Jag tänker inte gå in på varför, men det var väl, på sätt och vis, rätt skönt att få utmärka sig som "en av de normala".

Efter tre veckors grupparbetande var det dags för hemtentan.
Jag oroade mig litet för att det skulle bli en lika svår uppgift som dem vi hade fått under grupparbetesveckorna, men det var det inte.
Det var två.
Två uppgifter som var minst lika svåra som grupparbetesuppgifterna, men som vi nu skulle lösa individuellt och på 48 timmar. På detta följde även en muntlig tentamen.

Nu gör det dessutom infernaliskt ont i vänster vadmuskel, sådant gör mig alltid extra gnällig, och det är helg efter lön så grannarna har sex.
Det känns verkligen inte så bra.

*(jo, det heter ETT pm, även om så gott som alla lärare hävdar motsatsen. När jag har fått min examen tänker jag skriva ett pm om just det och sprida det till dem.)

besynnerligheter

Visst är det väl litet märkligt, att allt det där som verkar så lockande när man sitter med en hemtenta upp över öronen kan vara så ointressant när man äntligen är fri att göra vad man vill?

årets första

Ja, jag vet att bilden suger.

åh, herregud, NEJ!

Jag träffade en gammal granne från Blackeberg.
Vi bodde på samma gård och brukade växla ett par ord emellanåt. Han var alltid mycket trevlig och vänlig, men samtidigt närgången på något odefinierbart och försiktigt sätt. Jag insåg ofta först sekunden för sent att det han hade sagt kanske inte var helt ok.
Nu träffade jag honom utanför apoteket vid Fridhemsplan. Efter de vanliga artighetsfraserna och "hur trivs ni i nya lägenheten" berättade han att hans mamma, som han hade bott hos och vårdat de senaste tio åren, nu hade gått bort. Det kändes mest tomt, berättade han, att inte ha någon att ta hand om.

-"Så nu kan jag komma och ta hand om dig..."

Jag skrattade nervöst och visste inte riktigt vad jag skulle säga, vad man förväntas svara på en sådan sak.

-"Jo, nu kan jag komma och ta hand om dig. Du behöver en man."

Jag bara tittade på honom.

-"Du är ju ensam med grabben och du tycker om att stå i köket..."

Plötsligt insåg jag att han menade allvar, att det inte var ett tafatt försök att lätta upp stämningen, han menade verkligen allvar. Jag letade febrilt efter precis rätt sak att säga, någonting tydligt avvisande, men inte elakt. Men jag kom inte på något. Istället kastade jag ett demonstrativt öga på klockan och pep någonting om att "Oj, så mycket den var, men det var trevligt att springa på varandra". Och så flydde jag.

Med litet tur springer jag inte på honom på ett par år igen.

mina planer för kvällen

Grupparbetesveckorna är över!
Nu är det bara hemtentan kvar och vi vet ju vad man brukar göra då...

jag sa ju att han var tysk

De har en hemsida, Radler & Ruf , med en massa, både stora och små, ömkansvärda snabelmaskiner.

Radler & Ruf

Visst måste man tycka synd om den?
Jag hittade den på T-Centralen, på Hässelbyplattformen. Man håller på att restaurera bänkarna där och jag tror att det är någon slags sandblästringssak. Den står där, ensam, framför ett berg av skräp, med sin lilla snabel eller nos eller vad det nu är. Och namnet, Radler und Ruf (han bara måste vara tysk), är det inte nästan litet sött?

precis vad jag behövde

Min pappa ringer.
Klockan 05.35, ringer han, och det första han säger är: "Ska du sitta ting idag?"

- Nej, det ska jag inte, svarar jag, och tror att han syftar på förra veckans rättegångsspel.

- Varför inte det då, halvt ryter han, måste man inte sitta ting för att bli advokat?

Nu går det upp för mig vad han menar och jag svarar, lugnt och förklarande, att ting sitter man efter examen, att det inte är säkert att jag kommer att göra det, eftersom mina betyg kanske inte räcker för en plats i Stockholm, och att det inte är absolut nödvändigt för att bli just advokat.

- När blir du advokat då?!

- Det tar minst fem år efter examen, förenklar jag, och jag pluggar fortfarande.

Jag hör en tyst suck från min pappa.

- Vad läser du nu då?

- Skatterätt.

- VA?! Skatterätt? Nu när alla avgår från Skatteverket.

Klockan 05:41 är hela samtalet över.
Dagens peppning.

mer fåglar

Koltrasten sjöng i natt.
Jag tror att han gjorde det, men jag kan ha inbillat mig.
Det är när koltrasten börjar sjunga igen som allting vänder.

Han har suttit inne på gården sedan ett par veckor tillbaka, men han har inte sagt någonting. Inte ens då man gått förbi och skrämt upp honom ur buskarna har han sagt någonting. Bara flugit upp och flugit undan.
Men när jag stod i köket i går morse och diskade, med fönstret öppet för att inte behöva ta ner brandvarnaren, då hörde jag honom skrika. Han flög lågt och snabbt, tvärs över gården och skrek.

åh

Ni vet det där man tänker inför föredrag och presentationer, för att lugna ner sig själv, att det värsta som kan hända är att man gör bort sig och det dör man inte av.

Man tänker inte att värsta som kan hända är att ens grupp överger en, genom att sluta svara på frågor, så att man plötsligt står ensam framför en panel av EG-domstolsdomare och regeringsråd som ansätter en med frågor man inte kan svara på och använder all sin skicklighet för att leda en in i argumentativa återvändsgränder. Det tänker man inte, för gjorde man det skulle man gå under.

Igår såg jag precis det hända.

fåglar

Småparvarna bygger bo under stuprännorna, precis ovanför våra fönster och på båda sidorna av huset. Där sitter de och sparvtjattrar, ni vet ju hur det låter, mellan klockan halv fem och sex, så gott som varje morgon. Stereotjatter som väcker både mig och L.

Inne på gården bygger skatorna bo i rönnen i år igen och i går, när  jag åkte förbi Thorildsplan, såg jag ett förälskat kråkpar på en tv-antenn. Jag tror i alla fall att de var förälskade, det kan vara svårt att avgöra när det gäller kråkfåglar som bara sitter, de kan ju ha suttit på  samma pinne enbart för jämviktens skull.

Man vet aldrig, de kanske skulle bli riktigt förnärmade om de visste att jag utgick ifrån att de var ett par.

ynk

Kanske var det stretandet uppför den glashala, snömoddiga Abrahamsbergsvägen som tog all livsglädje ifrån mig imorse. Eller så var det halkandet nedför, ömsom glidande ömsom stapplande, med snömodden skvättande kring fötterna och med MacBebis i ett krampaktigt famntag.

Eller så är det grupparbetandet  som bara inte vill ta slut, som aldrig kommer att ta slut. Det känns som om det har pågått hela terminen, men vi är bara inne på andra veckan av tre. Vi är inte ens halvvägs.

Jag tror att det är vädret. 

Allt som hindrar en från att orka gå uppför rulltrapporna vid Universitetet är sådant som kan komma att förstöra ens dag.

De där trapporna måste helt enkelt gås uppför. Man måste få upp viss fart och värme för att ta sig förbi orkanvinden och iskylan vid entrén utan att det känns som om de finns där av en anledning. Det blåser alltid där och det r nästan alltid kallt, en felkonstruktion av biljetthallen och nedgången i förhållande till tunnlarna, det är allmänt känt. Men tar man sig inte förbi tillräckligt snabbt känns det som om någon vill säga att här är du inte välkommen, här hör du inte hemma, du är liten och svag, ner med dig i tunnlarna igen.

gamla minnen

R och M bakade den och tog den med sig till mig och L.

Jag hade köpt laktosfri mjölk som visade sig vara filmjölk och granen var alldeles för stor för vårt vardagsrum. Men det var en av de allra bästa dagarna i den gamla lägenheten.

Kanske borde tillägga att den går att äta. Och att den är gjord av choklad.

bildbevis!

Jag har äntligen hävt bakdelen ur vagnen och kollat igenom bilderna i gamla mac:en (som märkligt nog tickar på, sin ålder till trots). Det var inte det lättaste, bilderna låg på alla möjliga konstiga ställen, i mappar där de inte alls hörde hemma, och många av dem hade samma namn. Så jag sökte på den del av filnamnet som identifierade de kameror vi använde vid den här tiden (jajaja, ni får skratta, det finns säkert långt mycket enklare lösningar), filerna dök upp i bokstavsordning och så kunde jag pyttsa upp dem i numrerade mappar. Peka och klicka.

Det tog ett tag, kan man lugnt säga. Tretusentvåhundra jävla bilder. Peka och klicka. Peka och klicka. Med en svårstyrd och slirig mus som sett sina bästa dagar långt innan den kopplades till MacGubbe.

Till slut låg alla filer i sina nya mappar och jag kunde peta in dem på usb-minnen (stort tack till MSA). Det visade sig också ta ett tag. Ganska snabbt, för att inte säga omgående, märkte jag att MacGubbe inte orkade kopiera mer än cirka femtio filer åt gången. Återigen, peka och klicka.

När jag äntligen var klar, när alla bilder låg i sina respektive mappar på sina respektive usb-minnen kunde jag titta igenom dem på nya mac:en, MacBebis. Vilken skillnad!
Det var bara att sätta i minnet, markera alla filer och öppna dem, sedan kunde jag bläddra bland bilderna och var det någon jag ville spara var det bara att dra bilden till iphoto, så låg den där.

Hela projektet visade sig resultera i etthundrafemtiofyra sparade bilder.
Det vill säga, knappa fem procent av totalt antal tagna bilder.

Men bland dessa etthundrafemtiofyra bilder hittade jag äntligen den på ekorren! ← "Peka och klicka"

tjat

Jo, men det är klart att jag, liksom de flesta andra, rent spontant och utan att egentligen mena det, tänkte, typ: "Ja, men frys ihjäl då gubbjävel, bara du går härifrån".

På något plan gör man ju det, men det som stör mig var att ingen verkade se att det var fel. De verkade tycka att det var, inte bara naturligt, utan fullt berättigat. De betedde sig som hundar, som smått störda hundar. I flock.

människor

Folk ser verkligen inte glada ut just nu.

Särskilt inte på tunnelbanan och särskilt inte i eftermiddags när jag åkte hem. Det var en hemlös man, illaluktande med smutsiga händer, som försökte sälja Situation Stockholm till eftermiddagsstressade trafikanter. Han var litet för lång och ovanligt ovårdad, han såg ut att vara i 70-årsåldern, men var säkert yngre.

De flesta vet numera att Situation Stockholm-försäljarna inte får sälja sina tidningar i tunnelbanan, annat än på stationerna och då bara på bestämda platser. Det var antagligen detta, i kombination med det att han vädjade till dem i en situation där de inte kunde komma undan, som gjorde att de reagerade med sådan avsky. De var fångna mellan en ovårdad och illaluktande man och sitt eget dåliga samvete. Vad väljer man då?

Att vältra över det dåliga samvetet på honom så klart, det var ju han som gav sig till att bryta överenskommelsen från början, och man ger sig själv rätt att snäsa av honom eller se rakt igenom honom för att sedan prata om honom med trafikanten bredvid, innan han ens hunnit utom hörhåll.

På ett sätt kan jag förstå dem, Situation Stockholm kan vara en väldigt jobbig tidning, den är en av de få saker som man inte får tacka nej till enbart av den anledningen att man inte är intresserad. Få personer får väl dåligt samvete över att säga nej till närgångna mobil abonnemang säljare? Och vem vill betala timlönen för avhoppade gymnasieelever som tigger pengar till Greenpeace?


Det var mycket folk och trångt i vagnen, men han arbetade sig framåt, modul för modul, klämde sig fram mellan illa berörda trafikanter. Då och då stannade han upp och såg vädjande på någon närmast gången och om ingen ville köpa tidningen höll han ett kort tal om hur många hemlösa det finns i Stockholm och att den insatts man gör när man köper tidningen kan rädda liv. Var det någon som ville rädda hans liv, undrade han. Det var uppenbart att detta ogillades och han var faktiskt väldigt jobbig. Han vädjade till folk på ett gnälligt och uppgivet vis och det är inte alls vad man vill ha av en uteliggare. De ska vara godlynta och strävsamma på ett hoppfullt sätt. Dessutom fick man en känsla av att han kanske var lätt utvecklingsstörd.

När han kom till modulen framför mig var det en kvinna som först tackade nej, men som, då mannen höll sitt tal om att hon kunde rädda en medmänniska från att frysa ihjäl i natt, tog upp sin plånbok och frågade hur mycket tidningen kostade.

Man kunde se föraktet i ögonen hos trafikanterna omkring henne. Och nu var det riktat mot henne, som om hon, genom att köpa hans tidning, hade släppt in honom i deras gemenskap, där han inte hörde hemma, och därmed begått en större överträdelse än den illaluktande mannen själv. När hon sedan tog fram sin femtiolapp och frågande om han hade växel, och när han inte hittade någon tiokrona och hon sa att det var jämnt, då var det ett par trafikanter, till synes okända för varandra, som log och himlade med ögonen, i samförstånd. Som för att visa att de båda minsann var smarta nog att inse att han bara spelade på deras samvete och att han givetvis hade växel på femtiolappen, säkert helt lättillgängligt också, men ville ha den där extra tiokronan.

Jag undrar vad de skulle tänka om de kunde se sig själva utifrån.

smolk i min bägare

Tentacool utvecklas till tentacruel.

mina pokemonar

tentan

Det kan ha gått bra. 

Det kan ha gått mindre bra. 

Leasingavtalsfrågan var mig så främmande att det kändes som om jag stod inför en hund med två rumpor.

spel

I natt drömde jag om tentan.
Jag drömde att jag satt vid min bänk och läste frågorna, noggrant, mycket noggrant. Sedan gick jag tillbaka och analyserade dem en och en, mycket ingående, och så tänkte jag ut mina svar.
Efter tre timmar och femtio minuter, alltså med tio minuter kvar av skrivtiden, började jag skriva.
D stod vid min bänk och sa att han minsann var klar och skulle gå nu och att jag verkligen borde skynda mig på för nu var det bara tio minuter kvar. Och jag skrev och skrev, stort och oläsligt, och så kom jag att tänka på en kursare från första terminen som blev underkänd för att examinatorn inte kunde se vad hon hade skrivit. Så jag suddade ut allt, pappret skrynklade sig och gick sönder och D stod och hoppade vid dörren och paniken bara växte.
Då vaknade jag.
Klockan var halv fyra och lägenheten var fortfarande behagligt mörk. Men oron ville inte släppa. Jag låg kvar en stund och försökte komma på någonting verkligt som jag kunde oroa mig över, någonting som fanns på riktigt och gick att åtgärda.
Gasen! Jag kom på att jag hade glömt att vrida om gaskranen kvällen innan så jag gick ut i köket och stängde den. Sedan kunde jag sova.
Härom natten gick jag upp och luftade ett element.

Nu ska jag:

1, Läsa Kleinemans artiklar en gång till.

2, Göra alla gamla tentor jag inte har hunnit med ännu.

3, Läsa sammanfattningen av Goode.

Jag hann/hinner inte:

1, Göra alla gamla tentor två gånger.

2, Läsa Hellners bok tre gånger.

3, Göra en lista över samtliga på kursen förekommande rättsfall och läsa dem.

När det här är över ska jag:

1, Gråta av lättnad Sova (så farligt är det faktiskt inte, men det kan vara min allra sista salstenta).

2, Tvätta.

3, Fika med min pappa.

4, Träffa Michaela.

5, Återuppta kontakten med alla försummade vänner omvärlden.

jaha, varför sa du inte det direkt?

L: Du kan åka två gånger till, sen måste vi gå hem.

Jag: Varför då?

L: Jag gömde honung i ett träd innan vi gick hemifrån och någon kanske har hittat dit nu.

tenta-sur

Bilden är från i går eftermiddag.
Inte nog med att de lämnade kransaten vänd mot oss, alltså in över vår gård, när de gick i fredags, eländet har nu dessutom vridit sig något under natten. Visserligen bort ifrån oss, men det måste ju innebära att den står och snurrar bäst den vill. Det har ju inte blåst nämnvärt under natten heller.

tentaplugg

Det enda som har hindrat mig från att hasa omkring utan byxor och äta konstiga saker hela dagen är att jag har varit på universitetet. Det första jag gjorde när jag kom hem var att ta av mig byxorna.
Sedan gjorde jag i ordning tre små skålar med rostade nötter, saltgurka och rädisor. Jag satte mig i tentaplugg-stationen, det vill säga övre vänstra hörnet av sängen, och bläddrade förstrött i "Goode" medan jag åt nötterna, metodiskt. När nötterna var slut gick jag över till saltgurkan.

Tyvärr var gurkans sälta väldigt lik den hos tårar och gurkorna gjorde mig lätt deprimerad. Det kändes inte som något bra läge för rädisor så jag lade boken åt sidan och gick över till att studera mina gardiner. När jag var klar med det hämtade jag fler nötter som jag sedan åt, metodiskt, medan jag läste ytterligare några sidor ur "Goode".

löpsedel

Jo, men faktiskt, detta måste vara höjden av orättvisa.

överpluggad

Idag har jag, under sex timmar och på inte mindre än etthundranittio sidor plågsamt liten, fotokopierad text, bevittnat födelsen av 36 § avtalslagen i dess nuvarande lydelse. Där har vi något som är få förunnat.

kverulans

Jag förstår inte hur man kan bli på så här dåligt humör.

Bara ljudet av datorns nätsladd mot kanten av soffan när jag rör på mig får mig att vilja slå någon. Det lätt gnisslande ljudet av plast mot lättavtorkbar moccaimitationliknande vad det nu är för nåt. Det får mig att vilja mörda. Eller åtminstone överföra lite av det här till någon annan. Som när man har sett eller hört något riktigt äckligt och berättar det för någon annan, eller pratar om det, med hög röst, på tunnelbanan, bara för att lämpa över det. För att slippa vara ensam om det.

Modemet, det mobila "bredbandet", har bestämt sig för att bara komma åt gsm-nätet. Det innebär att allt tar ungefär tre gånger så lång tid som vanligt. Under förutsättning, givetvis, att det inte är några bilder inblandade, då kan det ta precis hur lång tid som helst. Och den där jävla lampan! På modemet alltså, den lyser infernaliskt grönt bara för att påminna mig om att det går långsammare än vanligt, som om jag inte skulle märka det själv.

Hårets risighet har slagit nya rekord de senaste dagarna, det står åt alla jävla håll, med antenner och tentakler som sträcker sig efter allt med minsta lilla laddning. Torrt och risigt är det. Och min deodorant är slut.

Och så grannarna! De i trappuppgången bredvid, som bor vägg i vägg med mig. De är sällan hemma, men när de är det har de fest. Eller högljudda sexlekar.

Det stör mig inte, jag kan sova mig igenom nästan vad som helst och det gäller L också, har han väl somnat skulle jag kunna ställa till med fest hemma i lägenheten utan att han vaknade. Sexlekarna kunde jag vara utan, men faktum är att jag tycker att det är litet trevligt när de har fest, att somna till musik och stilla festsorl kan vara rätt behagligt.
Men akustisk gitarr. Och Pata Pata. Vägg i vägg, klockan halv tolv på natten! När man dessutom redan var på dåligt humör.
Jag trodde att jag skulle explodera.

Nu är jag inte den som knackar i väggen, men jag hade verkligen ingen lust att springa över vinden (spökvinden) vid den här tiden på natten och att gå utevägen var helt otänkbart. Så jag bestämde mig för att härda ut. Det dröjde inte någon lång stund innan grannarna under dem började banka i taket och, när det inte hjälpte, gick upp och ringde på. jag hörde dem genom väggen, inte ordagrant vad de sa, men det var lätt att uppfatta den eskalerande konflikten. Så blev det tyst.
I tio, kanske femton minuter. Sedan åkte gitarrhelvetet fram igen och nu var det dags för gamla Oasis-låtar. Vid halv två var störningsjouren på plats, sedan blev det tyst.

Dagens ljuspunkt var att grannarna under störgrannarna bestämde sig för att lyssna på Wagner klockan halv nio i morse.

marknadsföring

"All inclusive"?! Allvarligt, vem vill bli bjuden på "all inclusive" i det här sammanhanget? Jag undrar om inte "all inclusive" är det mest oromantiska begrepp jag överhuvudtaget kan tänka mig, så fullständigt utan tanke och eget engagemang.

Och låter det inte, dessutom, smått oanständigt? Som en sådan där utökad "spabehandling" eller en riktigt trevlig alla stjärtars dag.

Och i Söderhallarna hittade jag detta! En hjärtformad biff!

i tenta-gulag

Jag tror att jag håller på att bli galen. På riktigt.

I natt drömde jag att jag gick bakom Stig von Bahr och sköt honom i rumpan med en luftpistol, en sådan där med små runda, gula pelletar.
Vi gick genom korridorerna på Stockholms Universitet, han före och jag tre, kanske fyra, meter efter. Varje gång jag träffade tog han ett litet skutt och ropade: "Aj!".

äckliga saker jag tagit i idag

Grannens hundar, mest pudeln, gud vet vad på tunnelbanan, tangentbord och mus tillhörande bibliotekets dator, och, i viss mån, även bordsytan de vilar på.
Och ändå var det alla andras händer jag tänkte på när jag valde äpplena längst ned i kartongen på Konsum.

Har ni förresten testat de där nya "snabbkassorna" på Konsum vid Odenplan?
De finns säkert på andra ställen också. Där får man numera slå in sina varor själv. De som har streckkod drar man förbi en streckkodsläsare av ungefär samma sort som de som sitter i vanliga kassor, viktvaror söker man efter bland bilder på en skärm, med de mest köpta varorna på första sidan och möjlighet till fritextsökning.

När man har slagit in en vara ska man placera den på den viktkänsliga hyllan intill, där ska man, innan man inleder sitt varuhanterande, ha fäst en plastpåse att lägga varorna i. Många missar detta med resultatet att de, efter avslutat inköp måste packa om alla varor, något som tar ytterligare mer tid.

Dessutom är själva anledningen till att den viktkänsliga hyllan är viktkänslig att förhindra fusk. Därför säger kassan, med hög röst, ifrån om man råkar lägga en så kallad "oväntad vara" på viktkänsliga hyllan. Tyvärr sker detta även man lägger tillbaka en icke oväntad vara som, på grund av frånvaron av plastpåse, rullat av viktkänsliga hyllan.

Ni kan ju gissa hur lång tid det här tar för en genomsnittlig trafikant kund.

Jag har använt kassorna rätt så många gånger tidigare, men det var först idag, när jag betalade mina stackars äpplen som jag fick sedlar i växel. När man får det kommer sedlarna ut i ett särskilt, väl dolt fack, under kassans våg. För att man inte ska missa sina sedlar börjar en lampa att blinka i detta fack samtidigt som kassan piper. Jag tog min växel och min frukt och när jag lämnade butiken pep kassaeländet fortfarande.

familjegraven

Vi fick en rökt ål till förrförra julen.
Först fick R den av en vän som någon slags present.
R tyckte att ålen var äcklig, ovanligt äcklig, men han tyckte att det var synd att slänga den. Det var nog inget fel på den, tänkte han, den var bara fet och konstig i smaken. Så han frågade om vi ville ha den.
Och vi testade, och tyckte att den var otroligt äcklig. Fast det var ju synd att slänga den, ett levande djur som hade fått sätta livet till, helt i onödan, och som det antagligen inte var något som helst fel på. Så jag gav den till min mamma.
Hon tyckte att den var helt otroligt och osannolikt äcklig, men att det inte vore rätt att slänga den. Så hon begravde ålen i skogspartiet bakom sitt hus. Hon hackade upp en grav åt den och höll en kort ceremoni där i vintermörkret innan hon gick hem.

Så tänk på det, om ni någon gång åker pulka i backen i Abrahamsberg, att uppe på krönet finns det sju små gravar. Där vilar tre små möss, tre älskade undulater och så julålen som ingen ville ha.

meningslöst och obegripligt

Kyssguramin. Kyss guramin.

idioti

Vi tog en öl idag, det är inte ofta man gör det längre, på "Patrick's Bar", uppe på Götgatan. Nu gjorde man väl inte det särskilt ofta tidigare heller, men det har blivit ännu mer sällan de senaste åren. Det var var helt spontant, vi gick förbi och tyckte att det kunde vara trevligt att sitta där i fönstret, med en Guinness, och titta på folk.

Men vi fick inte sitta på de mysiga fönsterplatserna, vi beställde och betalade, men hänvisades sedan till platserna i den andra delen av lokalen. Det var så gott som tomt, men de mysiga fönsterplatserna var reserverade för de så kallade matgästerna, det vill säga de som äter där, som är något (enligt mig marginellt) viktigare.

Jag undrar om de själva inser hur otroligt korkat det är. Åtminstone under den tid på eftermiddagen då knappast någon äter.

Det är som när man beställer en tårtbit på ett kafé och personen bakom disken ger en den minsta biten. Precis lika korkat.
Ingen blir ju glad över att få den minsta tårtbiten. Den som får den största biten däremot, särskilt om det är tydligt att personen bakom disken aktivt väljer den bit som är störst, den känner sig betydelsefull och är mer benägen att komma tillbaka. Och, det bästa av allt, den som kommer därnäst kan bli lika glad, för den kan också få den största biten.

Och även om nu matgästerna är viktigare än de som bara "tar en öl", är det verkligen någon som avstår från att äta på Patricks Bar enkom av den anledningen att fönsterplatserna är upptagna? Är det någon presumtiv matgäst som tar illa vid sig för att de attraktiva fönsterplatserna är upptagna av gäster som bara tar en öl?

Jag kan tänka mig oändlig många skäl att inte äta på Patricks Bar, att fönsterplatserna är upptagna är inte ett av dem. Och jag tror faktiskt inte heller att någon, ingen hyfsat normal person i alla fall, skulle ta illa vid sig för att någon annan hade hunnit före till de bästa platserna, inte så till den grad att vederbörande, av den anledningen, valde att inte komma tillbaka.

Däremot kan jag tänka mig att rätt så många som bara ska ta en öl väljer att inte komma tillbaka när de, trots att lokalen är tom, hänvisas till de mer sunkiga platserna i mörkret, precis under en högtalare. När det dessutom är nästintill tomt i lokalen, vore det inte bättre att sätta åtminstone lite gäster i fönstret i stället för att skylta med tomma platser?

underbart

Hej! Får jag ta en bild på din tekanna?
Jo, jag frågade faktiskt!

Det var vid husgerådshyllan på Röda Korset vid Skanstull, hon hade precis fått syn på tekannan och böjde sig ner för att plocka upp den. När hon reste sig upp såg hon lyckligt på sitt fynd och sa, halvhögt, men för sig själv: "Äntligen!"

Äntligen? Har hon letat länge efter just den där tekannan? Visste hon att de fanns?
I så fall hade hon en helvetes tur.

konspirationsteorianmodan

Med risk för att låta mer paranoid än jag egentligen tror att jag är; på tunnelbanan hamnade jag mittemot en ung man med asiatiskt utseende. Han var inte välklädd, verkligen inte, men han såg inte heller störd ut. Han hade en sådan där avancerad mobiltelefonliknande historia och för varje stationsutrop upprepade han stationens namn i sin telefon.
Mellan Fridhemsplan och S:t Eriksplan möttes våra blickar, jag log försiktigt, men han såg bara utråkat på mig, lyfte telefonen till munnen upprepade stationens namn.
Det hela var mycket skumt.

känsliga varnas!

Till att börja med; om det står 12.90/kg vid den giftiga broccolin och om den ekologiska broccolin saknar prisuppgift. Fråga i så fall hur mycket den ekologiska broccolin kostar. Det gjorde inte jag. Den kostade 180 kr/kg.



Jag delade broccolin i bitar och tvättade av dem för att sedan blanda dem i en sallad. När jag hade delat ungefär hälften upptäckte jag något brunaktigt, bläckliknande kladd på vänster ringfinger. Jag sköljde bort det och tänkte inte mer på det.

Men så upptäckte jag något brunt på en broccolibukett, som ett skal med något i, en puppa.

Jag skar bort området omkring, tvättade all broccoli igen och synade den noggrant. Inga fler äckligheter. Sedan blandade jag broccolin i salladen och ställde skålen åt sidan.

När jag gjorde det upptäckte jag ytterligare ett brunt skal, den här gången på skärbrädan, trasigt i en liten pöl av brunaktigt, bläckliknande kladd. Någon decimeter därifrån låg dess innehåll.

Bilden är inte den bästa, men är det någon som vet vad det där är?

Det var jag och en typisk friluftsfarbror som väntade på bussen vid Johannes Skola.
Han såg helt normal ut, faktiskt riktigt trevlig, men när bussen svängde in vid hållplatsen fick bussförarens ansiktsuttryck mig att tro att det helt säkert måste vara en efterlyst massmördare som stod bredvid mig. Jag undrar om friluftsfarbrorn kanske tänkte detsamma om mig, för ganska snabbt insåg jag att bussförarens ondskefullt misstänksamma och, på samma gång, skräckslagna ansiktsuttryck var hans normala. Kanske det han alltid använder.

Tänk vilket hinder det måste vara, att alltid se arg, eller elak, eller misstänksam ut, vilket bemötande man måste få från andra människor. För att inte tala om vilket bemötande man måste få från trafikanter.

Granen var förövrigt ett alldeles ypperligt insynsskydd.

granen är slaktad

Det var verkligen hög tid.

Nog för att den fortfarande var rätt så intakt, men den hade börjat släppa kulor omkring sig. Glaskulorna plockades visserligen bort redan för ett par veckor sedan, strax efter att den första plåtkulan åkt i golvet, men det är nog så störande även med plastkulor som faller. Först det karaktäristiska, litet sprakande ljudet av sytråd som glider längs med en gren medan barren sprätter åt alla håll, sedan ett ihåligt klonk följt av några mindre och avtagande diton. Gärna mitt i natten så att skrapljuden väcker en och klonket får ens hjärta att stanna.

Det bästa sättet, hade jag fått höra, var att knipsa grenarna med en tång, för att på så sätt slippa bära barrspektaklet nedför trapporna och därmed inte heller behöva använda sin, hyfsat rena, sopborste i den äckliga, äckliga trappuppgången.

Det var inte så lätt som man kanske hade kunnat tro.
De mindre grenarna gick bra att knipsa, men de kraftigare var för sega, så där tog jag till sågen. Oavsett vilket verktyg jag använde släppte samtliga grenar precis alla sina barr och hade jag fått en krona för varje jävla barr som låg på golvet så hade jag antagligen kunnat köpa mig en större bostad. Fick jag en krona för varje barr som ligger på golvet i detta nu så skulle månadens knaperhet vara som bortblåst.

Jag har sett barr sprätta förr och närmade mig därför gransaten med skyddsglasögon. Vad jag däremot inte hade räknat med var den kraft med vilken barren sprätte. Redan vid knipsandet av den första grenen fick jag ett barr i fingret. Riktigt ordentligt djupt in i fingret.

Eftersom jag slutade att vattna granen vid ungefär den tidpunkt då jag, egentligen, borde ha slängt ut den så vägde den i vart fall ingenting och L och jag lyckades bära den till soprummet utan några större missöden. Nu har vi bara adventsstjärnorna kvar, men dem använder man väl åtminstone januari månad ut?