old jews on the prairie

Hon är verkligen underbar.
Vi stod i kön till säkerhetskontrollen och skrattade åt alla illa informerade resenärer (läs: idioter) som hetsdrack så mycket de orkade ur sina festisflaskor som de snart skulle tvingas att slänga.


Jag vände mig mot min syster och frågade om hon trodde att det verkligen var till någon nytta, det här att man ska packa sina vätskor i endecilitersförpackningar. Och, om det nu var det, om någon hade tänkt på att man faktiskt kunde gå ihop flera personer och, väl ombord blanda sina medhavda halvdecilitrar i en större behållare.

Hon tittade litet irriterat på mig, sedan sade hon: ”Vadå? Så att de får en hel liter schampo eller?”


Till hennes försvar måste jag säga att hon hade skrivit en tenta i Linköping mindre än tolv timmar tidigare, väntat på ett tåg som inte kom för att sedan vara hemma i Stockholm vid två-tiden på natten. Vi sov totalt tre timmar innan vi åkte och mycket mer sömn blev det inte heller den helgen. Vi åkte från Stockholm till Madrid och tillbaka på mindre än trettio timmar med mellanlandningar i Prag och en inte alltför behaglig natt på flygplatsen i Madrid.

Konserten, Phillip Glass framförande av Leonard Cohens ”Book of Longing”, var underbar, en... ok, jag hatar när folk säger så, men det var en mäktig upplevelse.

En sak tyckte jag inte så mycket om. Det kanske bara är sådana dikter som har valts ut från Book of Longing, men jag tycker att Cohens texter har blivit väldigt mycket ”jag jag jag”. Jag hatar när jag själv hamnar i ”jag jag jag”-perioder och jag skäms litet när andra gör det. Det enda som fattas är dikten ”jag hatar Bob Dylan för att han finns”. Dessutom säger han det själv i inledningen: ”I’m back on Boogie Street”, han skulle aldrig göra det här om han inte var tvungen.

Och det återkommer:
”I wrote for love.
Then I wrote for money.
With someone like me
it’s the same thing.”

Men på tunnelbanan till flygplatsen fick jag gåshud medan jag tyst upprepade: I know she is coming. I know she will look. And that is the longing. And this is the book.

Konserten slutade vi 23-tiden och vi hade räknat med att vi behövde åka till flygplatsen redan klockan fyra nästa morgon så det kändes rätt meningslöst att boka ett hotellrum. Istället kunde vi turas om att sova på bänkarna på flygplatsen, tänkte vi, och kanske äta där, en så stor flygplats har ju alltid öppet. Tänkte vi.

Tack vare de goda förbindelserna var vi där redan kvart i tolv. Allt var stängt.
Vi kurade ihop oss mellan de vassa stålarmstöden på två de få sittplatser som fanns och försökte sova. En dryg timme senare hade jag druckit fyra koppar kaffeautomatespresso och Alva började se farlig ut. Det var femton grader varmt.

En del kanske minns inlägget där jag klagade över att omställningen till normaltid alltid infaller på en helg med resultatet att man så gott som aldrig får njuta av den där extra timmen. Tro mig den här natten på flygplatsen i Madrid fick jag verkligen njuta av den där timmen. Jag fick njuta av varje minut av den.

naturen

När jag kom ut i köket i morse satt det, återigen en spindel i kastrullen.
Jag skakade ut den genom fönstret och fyllde kastrullen med vatten.

Så gjorde jag i ordning en smörgås och ställde fatet på skärbrädan innanför det öppna fönstret, tog kastrullen från lågan och hällde vattnet i tekannan.

När jag vände mig mot fönstret igen satt där en mås, en stor helvetes trut och bara tittade på mig.
Vi blev stående så, jag med min kastrull och måsen med sin jättelika näbb, våra blickar möttes. Sedan tog han min smörgås och försvann.

Otroligt! Helt otroligt!

I skrivande stund ringer ”Jenny” från optimal telecom för att meddela att problemet är löst.

Jag: Hur då löst?

Jenny: Våra tekniker har varit ute hos dig och avhjälpt felet.

Jag: hur då?

Jenny: De har felsökt ledningen och den fungerar igen. Det vore bra om du hade möjlighet att testa om du få signal.

Jag: Ledningen är helt av och hänger i min hall, den kan inte fungera.

Jenny: Jaha, vad konstigt för de sa att den fungerade. Kan du testa om du får signal?

Jag: När jag gick hemifrån i morse var ledningen helt av, såvida de inte har brutit upp min dörr eller lagat ledningen genom brevlådan, så är den med största sannolikhet fortfarande av.

Jenny: Vad konstigt, för det STÅR här att de har lagat den.

Jag: De kanske har lagat den andra ledningen, den han slet loss igår när han försökte hitta min?

Nu ska de först ta reda på vad det är för ledning de har lagat, sedan ska de försöka att hitta min och därefter ska de höra av sig om när de kan komma och (förhoppningsvis) laga den.

gamla hus

Säkerhetsdörren har kommit, den är på plats nu.

Tyvärr kände sig snickaren tvungen att slita loss min telefonledning, bara för att flytta litet på den.
Den gick av.

Det hände precis då han konstaterat att taket i trappuppgången var så pass lågt (på grund av den märkliga ”plattformen” i vindstrappan) att det var osäkert om dörren skulle gå att få in. Givetvis konstaterades detta efter att han bänt loss karmarna och det såg ett tag ut som om jag skulle få ett så kallat provisorium.

Jag har inte någon som helst aning om vad detta skulle vara, men jag såg framför mig en spånskiva, ett galler eller ett pärldraperi. Eller... egentligen var det inte det första jag tänkte på.

Nej, när han sa provisorium kom jag, av någon outgrundlig anledning att tänka på en provisorisk tandprotes. Jag skrattade litet, mest åt den märkliga associationen, och han tittade på mig som om det var honom jag hade skrattat åt.

Så var skadan gjord och den gick inte att reparera.

Det var då han skulle flytta på ledningen. Och den gick av.

Jag ringde till mitt telefonbolag och förklarade vad som hade hänt och mindre än en halvtimme senare kom det en reparatör. Jag blev givetvis jätteförvånad över att det gick så snabbt, men det visade sig snart att han inte alls var där för att laga eländet. Nej, han skulle bara felsöka(!) för att se om det verkligen var något fel på ledningen (den var som sagt helt av) och om de behövde komma in i lägenheten för att fixa felet.

Efter att jag hade ringt och förklarat att min telefonledning var helt av, verkligen helt av och att det är en gammal blyomsluten ledning som jag inte kan skarva själv så skickar de ut en tekniker för att felsöka den. Jag kunde inte ens få honom att titta på ledningshelvetet som då hängde i min hall.

Först när han var klar och hade avlagt rapport kunde jag ringa och boka en tid för reparation, förklarade han. Så det gjorde jag. Två veckor skulle det ta, berättade tanten i växeln. Efter en hel del tjatande visade det sig dock att om jag bara kunde tänka mig att betala sjuhundra kronor i ”utryckningsavgift” så kunde de faktiskt komma redan samma dag.

Det är inte jag som ska betala, muttrade jag, och hon skulle genast se om de kanske, enligt henne mot all förmodan, hade någon ledig tekniker i mitt område.

Vi lade på och tre minuter senare ringer det på dörren. Utanför står felsökarmannen som nu faktiskt kan tänka sig att titta in i hallen. Han konstaterar omedelbart att det är en gammal blyomsluten ledning som måste dras om och han öppnar ett litet, runt lock utanför min dörr. Bakom locket sitter två telefonledningar, den ena går åt grannens håll den andra åt mitt. Han knipsar min ledning och börjar dra i den, men den sitter rätt hårt fast så han tar i och rycker.

Det är då det visar sig att den inte är min utan att den ledningen han har klippt av går upp på vinden och över till nästa trappuppgång.

enhetligt

Vi ska få en ny säkerhetsdörr, man kan få det som tillval mot en smärre hyreshöjning, i det här fallet 70.-/mån.

(Det där med tillvalen är märkligt. Jag har, förutom dörren, beställt ett nytt kylskåp (kyl och frys på varandra), en av elektrolux senaste modeller. Det kostar 27.-/mån i tio år.
Alltså mindre än vad det skulle kosta om jag köpte det själv. Nu blir det ju givetvis inte mitt, men om jag skulle vilja ha ett jordat eluttag i köket så skulle det kosta 29.-/mån. För all framtid.)



Eftersom dörren beställdes i slutet av juni och leveranstiden sades vara ca tio veckor så ringde jag för att tjata litet.
Mannen jag pratade med svarade att den kom från leverantören den här veckan, men att den skulle till målaren först och att jag kunde räkna med att det skulle ta en vecka. Jag blev litet överaskad, eftersom vi fick en i färg avvikande dörr när vi bodde i Blackeberg, och jag sa det till honom.

Då svarade han att man målar dörrarna i de här gamla husen, för att det ska bli enhetligt.

–”Då hade du säkert en vanlig trädörr först, då går det bra med en mörkbrun, men nu skulle det se dumt ut när alla grannarna har pistage och gult”.

Så jag sa: ”Men, men mina grannar har INTE pistage och gult”

Då blev han helt tyst. Och sedan sa han : ”Är du säker?”

– ”Ja, vi har grått och ljust grågrönt.”

– ”Är du helt säker?”

Vem kan missa PISTAGE och GULT? Kombinationen pistage och gult! Nog för att jag har sett vidriga färgkombinationer, grannhuset har rosa och brandgult, men det här tar nog priset.

Han skulle ringa målerifirman på en gång och ringa upp mig sedan, men han har inte ringt än. Tänk om jag får en pistagedörr!

Fast jag skulle gärna ha velat se deras min, när de kom för att montera den pistagegröna hundrakilosdörren och upptäckte att de andra dörrarna var diskret grå.

ordlek?

Understeg ersättningen för ersättningsbostaden ersättningen för ursprungsbostaden skall anskaffningsutgiften minskas med så stor del av kapitalvinsten för ursprungsbostaden som ersättningen för ersättningsbostaden utgjorde av ersättningen för ursprungsbostaden.

var är nålarna?

Jag behöver dem för att peta ut blyertsstiftet ur handflatan.

Jag undrar hur man tänker när man, i behov av krokar, slår i 32(!) stycken dyckert (dyckertar?) i garderobens trälister. Eller när man kopplar köksfläkten med nakna ledningar lindade kring kylskåpets stickkontakt. I ett ojordat uttag. Framförallt undrar jag hur man överlever.


Det blev ännu en tur till ikea igår, jag behövde ytterligar tre rullar knottrig hyllplanplast, rationell heter den, till skåpen och ett antal förvaringslådor till garderoberna.

Egentligen borde jag ha köpt något gardinliknande då klass 8b har full insyn till min säng, träpersienner kanske, skyla tror jag att de heter. Sedan vore sittbara kuddar bra att ha (gosa arsle?), men jag börjar ge upp upp hoppet om dem, alla ikea-kuddar är pösiga och lätta.
De perfekta kuddarna finns i den orientaliska affären på Scheelegatan, men de kostar 1500 .- och min budget har redan överskridits.

ve och fasa

Det var alkoholisten.
Nu hatar jag honom inte längre.

hatar hatar hatar

Det luktar lik i trappuppgången.

Jag undrar om det är grannen med de brutna armarna som inte har kunnat ta ut sina sopor
eller om det är alkoholisten som har dött.

Vid närmare eftertanke har jag inte hört något bankande på ett bra tag nu, och grannen med armarna har ju fått hemtjänst. Tänk om alkoholisten ligger därinne och är död!

Jag hatar honom.

grattis, fula studenterna!

Ett märkligt, och smått oroväckande, lugn har infunnit sig.

Egentligen borde jag vara jättestressad, jag borde panikläsa om offentlighetsprincipen och leta förtvivlat efter något slags lagtextkompendium (som förhoppningsvis innehåller utlänningslagen från 2005 istället för den från -89).
Men istället sitter jag här och inbillar mig att det kommer att gå bra.

Högst tillfälligt antar jag. Och passar på att njuta.

I tisdags var det värre, jag hade ett seminarium på morgonen och sedan satt jag på biblioteket hela eftermiddagen. Någon gång vid två-tiden kom den ryske mannen som inte kan läsa tyst, som hela tiden sitter och mumlar. På ryska.

Så jag bytte plats, jag tog mina böcker, papper och färgglada överstrykningspennor och flyttade upp en våning.
Det gick ju bra.

Men den ryske mannen som inte kan läsa tyst har en kompis. De brukar sitta tillsammans, men nu verkar de vara osams (kanske störs även han av mumlandet?). Jag hade inte suttit på våningsplan två mer än en halvtimme innan han dök upp. Han satte sig snett emot mig, plockade fram sin termos och sin bok och började läsa.
Så långt var allting bra.

Men så fick han för sig att ta av sig skorna och jag har aldrig upplevt en värre stank av fot.
Det var fullständigt outhärdligt! Det gick inte att plugga.

Så jag samlade ihop mina böcker, papper och färgglada överstrykningspennor och gick tillbaka till våningsplan ett.
Det fanns en plats ledig, på behörigt avstånd från den ryske mannen som inte kan läsa tyst.

Men då kom studenterna.
Jag hade glömt hur det är vid den här tiden. Studentflak efter studentflak, fulla studenter som skriker och sjunger. Och jag hatade dem mer och mer. Jag hatade den ryske mannen mer och mer och det kändes som att jag hade kunnat döda honom för att han inte kan läsa tyst.
Ok, kanske inte döda honom, men hade jag råkat göra det hade jag fan inte ångrat mig!


På vägen hem, för då gav jag upp och åkte hem, hatade jag i den ordning de dök upp (obs! inte värt att läsa):

Gubbar som lever ensamma (det är sorgligt och inte ok att hata, jag vet) och luktar därefter, folk som inte säger tack när man håller upp dörren åt dem, folk som säger tack när man håller upp dörren åt dem, kvinnor som handlar på konsum, Emma Sjöberg, alla som kommer ut från akademibokhandeln.

Jag hatade människor med fula jeans, sådana som köpt stuprörsjeans för att det är inne och som inte fattar att de ser ut som elephantiasis-drabbade flamingos. Jag hatade tanter som inte kan dra sitt kort och som fastnar i spärren.

Daglivs, jag hatade daglivs och alla som handlade där den dagen, jag hatade Philip Glass (ipod) och tidningen city, biljettkontrollanter och bostadsrättsinnehavare, hundar, människor med hundar, människor med hundar på tunnelbanan, människor som är korkade eller dumma och inte inser det själva.

Och när jag kom till Abrahamsberg såg jag på långt håll att det låg en felanmäldlapp ovanpå en hög med något, på avstånd oidentifierbart, innanför dörrarna till biljetthallen. Det visade sig vara en stor, i det närmaste gigantisk, ugnsfast form med moussaka som någon hade tappat och som spärrvakten uppenbarligen hade felanmält.

Jag hatade moussaka och lovade mig själv att aldrig äta det.

Sedan hatade jag mig själv också.

Fast lagtextkompendiet måste väl finnas i juristernas bokhandel?

bara galningar skämtar

Återigen.

Jag stod i kön på daglivs för att köpa vatten till min pappa, som nu plötsligt har fått för sig att han inte kan dricka kranvatten. Bakom mig ställde sig en medelålders kvinna tillsammans med sin kanske tio-åriga dotter. De hade bytt kö från kassan bredvid och jag hörde henne säga något om ”gamla tanter som ska leta i portmonän och bråka om minsta femtioöring”.

Så jag vände mig om och sa, litet skämtsamt, till henne att jag hade för avsikt att betala enbart med femtiöringar.

Hon började omedelbart att rafsa ihop sina saker, som hon precis hade hunnit lägga upp på bandet, för att byta kassa. När jag sa att jag skämtade såg hon smått nervös ut, skrattade ansträngt och sa något om att hon då inte hade valt fel kassa i alla fall. Sedan stod både hon och dottern helt tysta och studerade tuggummipaketen vid kassan mycket ingående.


Det blir ju alltid såhär.


Länge trodde jag att det var mig det var något fel på, på min humor. Och att de jag umgås med hade lärt känna mig och var överseende.
Men sedan slog det mig, så sent som häromdagen, att även de jag visserligen känner, men kanske inte särskilt väl, oftast förstår vad jag menar och att det, i de fall de inte gör det direkt, brukar räcka med att jag förklarar mig eller bara säger att jag skämtar.

Det skulle alltså kunna vara som så att det handlar om förväntningar.

Som när man jobbar som spärrvakt och väktarna går runt och kollar att allt är som det ska.
Det följer ett perfekt, nästan rituellt mönster:

Väktaren kommer antingen in i kuren eller så lutar sig vederbörande, lätt nonchalant, mot spärren utanför luckan och säger: ”Allt lugnt?”

Då ska man svara: ”Ja vars...”

– ”Som det ska, då!”

– ”Japp!”

Sedan avslutas det med något slags skämt som absolut inte är roligt på något sätt, men som båda skrattar artigt åt.

Om man på något sätt avviker från, de i situationen normala, förväntningarna får de något panikartat i blicken och flyr så fort de bara kan.

Det är alltid så, överallt, nästan som någon slags väldigt komplicerad dans med bestämda regler som måste följas för att folk inte ska springa in i varandra med fullständigt katastrofala följder.
Vi är japaner.

kundvagnar

De allra flesta större butiker har satt sådana där myntlås på sina kundvagnar, men inte daglivs. De har istället ett system där vagnens hjul låses om vagnen lämnar butiken.

När jag handlade idag, det var vid den där tiden då alla andra också handlar och de allra flesta beter sig som råttor, så var det fullständigt kaos utanför kassorna. Det stod så många övergivna kundvagnar där att det nästan kändes litet fånigt att ställa tillbaka sin egen.

Så, om man bortser ifrån dem som lämnar kundvagnen utan att reflektera över ens möjligheten att ställa tillbaka den, antingen av ren tankspriddhet, eller för att de överhuvudtaget inte bryr sig eller tycker att det är någon annans jobb.
Finns det någon period mellan att man lämnar sin kundvagn för att en enda vagn inte gör något och att man lämnar den för att det redan står så många vagnar där att det känns fånigt att ställa tillbaka sin vagn?

Går det någon slags gräns, i antal kundvagnar, eller är det en tidsperiod under vilken bara de som inte bryr sig lämnar sina vagnar och alla andra ställer tillbaka sina?

Vore det inte förträffligt?

Nu vet jag inte om jag uppfattade det hela riktigt, men enligt dagens tidigare nyhetssändning från rapport så ser regeringen ett ökat antal inneboende som en bra lösning på de problem som många yngre har med att etablera sig på bostadsmarknaden.

Lösningen skulle då bestå i att de som kanske tycker att de har mer plats än de själva behöver kunde låta en bostadslös hyra in sig i ett rum eller en del av bostaden utan att den som hyr ut skulle behöva betala orimligt mycket i skatt på hyresinkomsterna.

Sett tillsammans med de kommande skattereduktionerna på så kallade hushållsnära tjänster öppnar det här för fantastiska möjligheter. Tänk bara, en alldeles egen piga.

För varje dag blir jag lite dummare.
Idag mer än igår och mycket mindre än i morgon

väntan

Först skrev jag en nedräkning.
Jag började på sjuttiotvå och räknade nedåt till ett. Jag skrev sju siffror på varje rad så att varje rad skulle motsvara en av de tio veckorna.
Två dagar blev över, en elfte, mycket kort vecka i slutet.

Den första dagen, sjuttiotvå, är en tisdag så de två extradagarna är en tisdag och en onsdag.
De är korta dagar.

Sedan drog jag ett streck på vardera sidan av helgen.
På det sättet blev det tio helger på varandra, tjugo dagar.
På höger sida av dem ligger måndagarna. De är bara tio.
På vänster sida alla andra dagar.
Tillsammans blir de fyrtiotvå.

byggare bob är ondskan själv

Till att börja med innehåller han metylparabener... innehöll, det var därför jag tömde honom.

Meningen var att jag skulle fylla på honom med någonting annat, något mer barnvänligt schampo eller badskum, men han blev bara stående. Som allting annat som inte är jätteviktigt.
Det är snart två år sedan.

Han har alltså stått där med sin asfaltshackare i nästan två år innan han idag gjorde sig påmind genom att kasta sig mot min nakna fot medan jag duschade.
Det gjorde ont.

Det blev till och med ett litet märke på hälsenan, ett skrapmärke.
Och jag är säker på att han skrattar.

(Obs! De små männnen på bilden har ingenting med Bob att göra– hoppas jag...)

fantastiskt

Tio minuter var jag borta, tio minuter!

Jag skulle bara gå och kissa och något jävla aber stjäl min bästa penna, den svarta med smala stift, den jag stal från R.

normaltid

Gnäll.

Varför kunde det inte göras natten till en vardag? I alla fall nu, när man får en timme extra?
Det värsta som kunde hända är ju att en del kommer en timme för tidigt!

Ok, jag vet att det kan hända värre saker, men av dem som har hand om sådana saker kan man faktiskt förvänta sig litet mer, tycker jag. Faktiskt.
Förövrigt pågår väl i allmänhet den typen av verksamhet även på helgerna?


Så, klockan ställs tillbaka en timme under natten och när du vaknar någon gång i svinottan så vet du att du får dra av en hel timme. En hel timmes extra sömn. Inte mycket egentligen och är det bara den där timmen man är ute efter kan man ju lika gärna lägga sig tidigare på kvällen, men det är just känslan. Man bjuds på en timme extra.

På samma sätt känns det riktigt, riktigt illa när man går miste om den där förbaskade extratimmen. För att det är helg, för att en ludd, som i vanliga fall kan sova som en liten sten till klocka sju, ibland till och med till åtta, vaknar pigg som en lärka halvsju på morgonen. Bara för att det är helg.

Hade det varit en vardag, exempelvis nu på tisdag då vi måste gå upp så okristligt tidigt som klockan sex, hade vi kunnat få sova till sju istället, som vi brukar.

Det är klart att jag inte hade förväntat mig att Ludwig skulle ta någon som helst hänsyn till märkligheter av detta slag och jag räknade helt kallt med att få gå upp klockan sju, som vanligt, trots att klockan egentligen bara var sex.
Men det räcker inte, i morse var det etter värre, han vaknade fem minuter i sex, 05:55. Översatt till så kallad normaltid är det 04:55. Det är tidigt!

Gröt skulle han ha också.

kreti och pleti vill ha pengar

Dagen är helt och hållet avsatt till sökandet av diverse stipendier.

Jag lämnade fnutten på dagis redan klockan åtta för att kunna hinna hem igen till telefontiden klockan nio. Ja, jag hör att en del av er morrar, men vi brukar faktiskt få sova till åtta... eller, ja vi brukar få sova till halv sju för att sedan bygga legoslott till klockan åtta.

Nu var jag i alla fall på plats hemma klockan nio och jag började ringa. Till den första stiftelsen kom jag fram nästan på en gång. Det hade jag egentligen räknat med, just där brukar de vara snabba på att svara, det är den andra, den viktigaste som kan vara svår.

Till dem började jag ringa prick klockan tio, jag ringde upp och lade på, ringde upp och lade på. För att förenkla det hela litet hade jag letat rätt på telefonens handsfree...sak som tyvärr är trasig, det hörs inte riktigt när man pratar i den, men telefonens knappar sitter på själva luren och det blir väldigt jobbigt när man ska ringa upp gång på gång. Nu hade jag istället handsfreesaken som jag skulle få plocka bort blixtsnabbt så snart jag kopplades fram.

Efter ca 30 minuter tröttnade jag på att bara ringa upp och lägga på så jag satte på tv:n också. Det fanns absolut ingenting värt att se så jag försökte läsa medan jag ringde upp och lade på. Det gick inte.

Efter ytterligare tjugo minuter kom jag plötsligt på att jag borde ta ut ett par brödbullar ur frysen så att de skulle tina lagom till min så kallade lunch (grahamsbullar med tomat och antingen sardiner eller tonfisk). Sagt och gjort, jag gick ut i köket, öppnade frysen (medan jag ringde upp och lade på) och började rota runt efter brödet. Tror ni inte att jag kopplas fram precis just då jag står där med frysen öppen och en påse med bröd i handen? Självklart.

Det hade väl egentligen varit bästa sättet att komma fram från början, precis som att en telefonkö till csn, beräknad till tio minuter, kortas ned till två minuter just som man bestämt sig för att man kan telefonköa och kissa samtidigt.
Typiskt!

Men nu har jag fått en tid och får man en tid brukar man också få pengar. Litegrann i alla fall. Hoppas jag.

lite hjälp, tack!

Egentligen har jag nog bara suttit för länge med samma bok, men just nu har jag väldigt svårt att sortera upp det här:

"Vidare må uppmärksammas att rättegångsbalken använder uttrycket "i anledning av" i en speciell juridisk-teknisk betydelse. Lagen skiljer mellan anspråk "på grund av" och "i anledning av" en skadegörande handling. I det förra fallet utgörs det rättsfaktum, vartill skadeståndsskyldigheten anknutits såsom rättsföljd, enbart av den skadegörande handlingen jämte den därav vållade skadan, medan i det senare fallet därtill kommer även ett annat rättsfaktum t.ex. ett försäkringsavtal."


Det känns som om jag har förstått, men så snart jag försöker förklara det hela för mig själv rör det ihop sig fullständigt. Givetvis ger boken en alldeles utomordetligt bra förklaring till det hela:


"Som exempel må nämnas att två bilister- A och B- har krockat samt att A:s bil blivit skadad. A kan härvid vid forum delicti yrka ersättning inte bara utav B utan av det försäkringsbolag, som meddelat trafikförsäkring för B:s bil."


Ok, jag har förstått. Jag har förstått att det är så och faktiskt även varför, det jag inte får ihop är logiken, för att inte tala om skillnaden i "på grund av" och "i anledning av"

svara inte för tidigt

Så ligger de där som en skänk från ovan. Ett par rena strumpor.

Den som ringer så här dags kan bara vara min pappa.

underbart

En helt ny lagbok med ännu oprassliga sidor och ett helt block med pastellfärgade indexflärpar.
Nya och mycket bättre, fullständigt obegripliga anteckningar och stödord.

Åh anka, vad livet är härligt!

Är det thinner i målarfärg tro?

Givetvis dök det upp något som fullständigt utplånade den sagolika stämningen.
Grannen.

Den här gången var det inte allsång på skansen eller hem till gården på högsta volym mitt i natten. Inte heller var det karaokemaskinen som plockades fram. Nej igår skulle hon prompt ha upp någonting på väggen efter klockan åtta.
Nu är jag inte (riktigt) så gnällig att jag inte tycker att man kan få spika litet utanför borr- och spiktiderna, men hon började klockan åtta och hon spikade mycket ihärdigt och växlade mellan rummen.

Det verkar som om så gott som alla jag känner har en galen spikare och borrare i sin närhet. Så gott som alla har någon som alltid är hemma och som alltid måste slagborra, spika och bygga. Helst sedan flera år tillbaka och jag undrar verkligen vad i helvete det kan vara som måste jobbas med dagarna i ända i flera år. Med en borr!
Och hur ser det ut i lägenheten?

Jag har klarat mig ganska bra, grannen under är möbelsnickare och han hyvlar en del, men han är ingen borrare direkt. Grannen bredvid har inte gjort det förr, men nu har hon varit igång tre kvällar i rad, men de första två varade det bara någon timme. Så jag lät henne hållas.

Vid elvatiden noterade jag att det gått över från envetet hamrande till rytmer och efter ett tjugotal (säkert bara fem-sex stycken) ”hälsan för halsen” på spridda platser i min sovrumsvägg bestämde jag mig för något drastiskt.
Grannen i fråga har hemligt telefonnummer (ett måste med tanke på hennes relation till övriga hyresgäster gissar jag), men jag har, på mer eller mindre tvivelaktigt sätt, lyckats ta reda på hennes nummer. Inte så svårt.

Jag ringde, åtskilliga signaler gick fram innan hon svarade med ett: HALLÅ!!
Jag ansträngde mig för att låta så trevlig som möjligt när jag sa att vi skulle upp ganska tidigt följande dag och att jag skulle uppskatta om hon kunde sluta banka.

Hon blev mycket förvirrad och sa: VA? VADDÅ! Du har nog ringt fel.
-Är det inte du som spikar, frågade jag, det låter verkligen så.

Hon slängde på luren och det blev tyst för en kort stund. Sedan kom en rejäl omgång slag mot vardagsrumsväggen och det blev tyst igen.
Femton minuter senare ringde det på dörren, jag öppnade inte (hon är stor som ett hus). Då öppnade hon brevlådan och skrek någonting i stil med: jag vet att du är hemma!

- Ja, svarade jag genom brevlådan, gå hem du också så har vi något gemensamt (jajaja, jag vet att jag är töntig, men jag kom inte på något bättre att säga).

Hon stod kvar en lång stund och jag inbillar mig att hon andades på min dörr innan hon försvann.

semester?

Jag var hemma hos en medelålders man som drabbats av en lättare hjärnskada. Han var ute i något ärende och jag skulle bädda hans säng.

Där stod jag, slätade och sträckte, skakade i täcken och jag måste väl så här i efterhand erkänna att jag förundrades litet över att hans säng var exakt likadan som min. Så hittade jag min son bland kuddarna och nu blev jag riktigt orolig, hade jag verkligen varit så trött att jag hade glömt att lämna av honom på dagis?
Jag började peta på honom, jag kunde ju inte ha honom med på jobbet och verkligen inte låta honom ligga och sova i en vilt främmande människas säng. Det var till och med äckligt.
Han vände bara på sig, pep litet och kramade en kudde, omöjlig att väcka.

Precis då gick det upp för mig att jag var naken. Helt naken.

Så jag började förtvivlat leta efter något att ta på mig och irrade ut i hallen där jag fann en nystruken sommarklänning. Sedan satte jag mig i soffan där jag långsamt började komma till sans och insikt om att jag hade all rätt i världen att vara naken i mitt eget hem, att klockan var strax efter två och att den hjärnskadade mannen antagligen låg och sov i sin säng på andra sidan av stan.

mysteriet närmar sig en lösning

I går eftermiddag ringde det. Jag svarade och i andra änden fanns en tant. Hon frågade om hon kommit rätt och jag undrade vart hon skulle.
Hon sa att hon skulle till xx-xxxxxxx (precis överensstämmande med mitt hemtelefonnummer) och jag svarade, något förvånad och litet orolig, att då hade hon ju faktiskt kommit rätt.

-Ok, sa hon och nu lät hon mycket lättad, det är alltid så svårt att komma rätt (nu började jag undra om hon verkligen hade alla koppar i skåpet) är Åke hemma?

-Nej, någon Åke har vi inte, inte alls, inte vad jag vet. Så då hade hon ringt fel ändå. Vi lade på.
Fem minuter senare ringde hon igen.

-Nej, nej, nu har jag visst kommit till dig igen.

Jag frågade återigen vilken nummer hon skulle till och när hon ännu en gång uppgav mitt sa jag att hon måste ha fått fel.
Men hon hävdade bestämt att så kunde det inte vara, hon visste att det nummer hon hade var till Åke som hon hade ringt så många gånger förr. Så sent som för en vecka sedan hade hon faktiskt kommit fram på det numret, så hon måste helt enkelt ha råkat slå fel.
Sedan bad hon så hemskt mycket om ursäkt och vi lade på igen.

Den här gången tog det en halvtimme och nu var hon riktigt bekymrad (och jag något irriterad)
Så jag sa: Har du papper och penna? Det hade hon och jag bad henne skriva xx-xxxxxxx (mitt nummer) och sedan sa jag: så vet vilket nummer du inte ska ringa till.

Då hävdade hon (eftersom det nummer hon fått av mig överensstämde med det hon redan hade på sin lapp) att det var just dit hon skulle och att det var jag som hade fel. Jag bad genast om ursäkt för att jag svarade på fel nummer.
Nu lät hon litet osäker och jag tog tillfället i akt att komma med förslaget att det att jag bestämt hävdade att det nummer som fanns på hennes lapp var mitt, tillsammans med det faktum att jag svarade på detta nummer, skulle kunna vara ett tecken på att det i själva verket var jag som hade rätt.
Nej, så var det inte!

-Nähä, sa jag, då får jag väl ringa till telia då och be dem att spärra samtal från ditt nummer (jag har ingen aning om huruvida det skulle vara möjligt), så kan du ju försöka bäst du vill. Sedan lade jag på.


Jag har inte hört av henne igen, men framåt kvällen slog det mig att Åke kanske bor här i alla fall, när jag inte är hemma. Det kanske är så det funkar när man hyr av Stockholmshem, att de hyr ut dubbelt. När jag inte är hemma bor Åke här och tanten ringde inte fel, utan bara på fel tid

Då kanske det inte är en hippie i avloppet utan en andra hyresgäst?
Det kanske är Åke!

Kanske går Åke omkring här, hemma hos mig när jag är i skolan eller på jobbet, han passar på att få sova i min säng och torkar sig på mina badlakan efter att han har tagit ett bad. Eller så städar han undan alla mina saker och tar fram sina egna. Jag tror inte att han har så mycket, kanske bara en skivspelare (en gammal) som han tar fram. Sedan sitter han på golvet och lyssnar på gamla Incredible String Band skivor och dricker te.

den ständiga jakten på det som luktar

Det bor någon i mitt avlopp. Det är en hippie och han groddar. I fredags var jag hemma på lunchen och hällde kaustiksoda på honom. Egentligen hade jag hoppats på att få ta honom på bar gärning när han smugit sig ut, förvissad om att jag inte var hemma. Men han var väldigt snabb och hade hunnit ner i avloppet igen innan jag kom in i rummet. Första gången han gav sig tillkänna var i mitten av juni. Då hällde jag rengöringsmedel (den starka sorten) på honom och spolade med riktigt mycket hett vatten. Han försvann en tid, men nu är han tillbaka, jag har känt av honom och hans verksamhet i någon vecka nu. Det luktar precis som böngroddar som inte fått tillräckligt med uppmärksamhet (sköljningar) och jag var först helt säker på att det rörde sig om något snusk som ansamlats i avloppet. Så jag drog på mig handskarna och tog fram hink och renskrok. Men när jag var där nere och krafsade hittade jag...ingenting. Det är mycket mystiskt för kaustiksodan fick bort det för någon dag, men i morse kände jag det igen. Det lutar allt mer mot att jag blir tvungen att ringa Stockholmshem och be dem förhandla.

hemsktjänst

Jag fick vitlök på pekfingret hemma hos gubben med potatismoset. Det måste ha blivit ett hål i plasthandsken och nu kan jag inte ta i någonting hemma. Lukten i sig stör mig inte, det är det att den kommer från hans vitlök, från hans hem och att precis vad som helst kan ha smugit sig in genom det där hålet. Jag känner mig besudlad.


Mina arbetskamrater har sagt att jag inte ska ta åt mig om någon är elak och det gör jag inte heller. Jag tar inte åt mig, jag förstår, jag förstår att de är elaka, jag förstår varför, jag förstår hur de känner och det är det som gör så ont. Ja, jag vet att jag hjälper dem, men det kommer för nära inpå, det känns som om det lika gärna kunde vara jag och jag kan föreställa mig hur det känns att en dag veta att nu går jag inte upp igen, att släppa greppet och ge upp.


När jag värmer min mat på kvällen, när jag snabbt släpper broccolin i vattnet då ser jag den finska kvinnans magra händer när hon för sin kaffekopp till läpparna och dricker. Hon är inte gammal, något yngre än B, hon var gift, hade barn, hon var älskad, det vet hon inte längre. Hon kunde vara vem som helst för det krävs så jävla lite för att man ska falla. Det kunde lika gärna vara jag.

maybe he’s as scared as me

I början av vintern, då det snöade så mycket, satt jag en sen kväll i mitt fönster. Jag funderade på hur ekonomin skulle gå ihop, hur alla poäng skulle klaras av och hur i helvete jag skulle få granris att sitta ihop i en hållbar krans större än en meter.
Att hitta fint granris var inte heller det lättaste och jag tittade längtansfullt på de stora granarna i skogen intill och på deras snötyngda toppar. Och just då, när vinden tog i, var det som om den närmaste granen skälvde till och sekunden senare såg jag hur toppen bröts av och föll mot marken.

En liten del av ett problem var löst. Jag sprang genast ut och hämtade grantoppen, de är mycket tyngre än man tror och jag fick släpa den uppför trapporna. Sedan lämpade jag över den i badkaret. När det var gjort, när alla tentakler var under kontroll och jag skulle ringa till R och meddela att jag fortfarande var vid liv, då fick jag syn på den, en liten, liten spindel satt eller, snarare låg, ihoprullad som en liten boll på golvet, Jag är ganska säker på att det inte fanns någon spindel där tidigare, jag hade inte sett någon i alla fall och den här var mycket speciell, den såg ut som en liten krabba.

Utseendet och det att den var såpass ”trött” gör att jag är helt säker på att den följde med granruskan in, jag funderade på att bära ut den igen, men jag visste inte om jag kunde lämna den var som helst. Nu började den kvickna till så jag bestämde mig för att det nog var bäst om den fick stanna även om jag var tveksam till dess chanser att överleva. Jag flyttade ut den i hallen och lade den nära väggen så att ingen skulle trampa på den,. men en kort stund senare var den tillbaka i det ljusa, varma badrummet. Den satte sig i taket, i hörnet närmast dörren och där dyker den fortfarande upp med jämna mellanrum.

När anticimexmannen var här försvann den, ganska länge och jag trodde helt säkert att den var död, alla andra kryp dog ju, men någon månad senare satt den där igen. Ja, ja, ja, det kan vara en annan, men jag har aldrig tidigare sett sådana där inomhus. Dessutom blev jag litet fäst vid den och jag valde att tro att det var den.

Men den växer så snabbt, den blir större och mörkare i färgen för varje gång jag ser den, den brukar lämna sina ömsade skinn (skal?) i badrumstaket och det allra första skinnet har jag sparat på den lilla hyllan i hallen (äckligt?). Så, i morse var den där igen, i hörnet närmast dörren och nu har den blivit obehaglig, riktigt obehagligt stor (ca 2 cm, jag vet att jag är fånig). Jag funderar nästan på att låta den flytta.

Jag har pluggat för mycket

Försiktigt lägger jag ifrån mig boken och lutar mig ut över avgrunden, den är svindlande och djup, längst nere i mörkret skymtar något glittrande och rött, lysande i botten av påsen. Ett gelehallon. Det sista.

precis på gränsen

Frågan är var gränsen går för att man ska anses som riktigt, riktigt galen.

Jag tror att det kan vara någonstans mellan Slussen och Saltsjö-Järla.
Om man inte bor där förstås.


Det börjar någon gång vid sex- sjutiden på morgonen.

-Mamma, vad kommer efter Rågsved?
-(halvsovandes) Hagsätra....
-NEJ! Andra hållet!
-Högdalen...
-Och sen?
-Bandhagen... (trevar efter knappen på väckarklockan)
-Och sen?
-Stureby...tror jag... (öppnar ett mycket litet öga och försöker läsa de ack så suddiga siffrorna i taket)
-Och sen?
-Du, klockan är inte ens sju, jag måste sova en stund till.
-OCH SEN?!
-Jag gör inte det där nu!
-...
(fem minuters tystnad, jag hinner precis slumra till)

-Vilken bokstav börjar Svedmyra på (Svedmyra kommer efter Stureby.)
-S
-Och Sockenplan? (Kommer efter Svedmyra)
- *kvid*
-Vad börjar Sockenplan på?
-S
-Och Enskedegård? (Gissa vilken station som kommer innan..)
-E, men jag måste få sova!
-Och Globen?
(Nu ringer väckarklockan och jag släpar mig mot badrummet.)

-Ska du kissa eller bajsa?
-GAAH!


Jag kan: Tunnelbanans samtliga stationer i rätt ordning, de olika linjesträckningarna (även lördag- söndag- helgdagspecialarna!), 12:an, tvärbanan och lidingöbanan, samtliga hållplatser på busslinje 1, 2, 124 och, i viss mån, 117.

Jag är på god väg med Saltsjöbanan och pendeltågen, men vägrar att lära mig Roslagsbanan. För att inte tala om fjärrtågen. ”VadkommerefterStockholmscentralommanåkerditåt” (pekar åt något håll).


Det har varit extra mycket tjat om Skarpnäck på sistone så igår gjorde vi en utflykt dit.
Sonen var överlycklig, han sken som en sol hela vägen och det var underbart att se honom. När vi närmade oss T-centralen sa han plötsligt: ”Vi måste gå av i Bagarmossen, jag vill titta på de där som bagar mossar...för nu är jag jättehungrig...”
Nästa helg tar vi linje 18.


Annars går dagarna mest åt till att städa i min mormors bråte. Det tär något otroligt på mig även om det, på något sätt, är skönt att ha det avklarat medan hon ännu lever.
Och det är verkligen ett helt liv vi sorterar upp.

Jag hittade ett kort från min morfars arbetskamrater på Bofors, Grattis, stod det, Vi önskar dig många lyckliga pensionsår. 1982.

ekorren

Jag satte upp en talgboll i fönstret i sovrummet.
Tanken var dels att de små ljusblå och gula sakerna som väcker oss i svinottan skulle få något att äta, men också att sonen (och jag) skulle få titta litet närmare på dem.

Det tog dem en vecka att upptäcka läckerheterna, men sedan kom de, varje morgon, så snart det började ljusna. De hoppade runt, slogs och kivades och pickade i sig av talgbollen.
Har man börjat mata ska man visst fortsätta så i början var jag lite orolig för kostnaden, men det visade sig att en talgboll antagligen räcker i åtminstone en månad. Eller skulle ha räckt...

Sedan kom ekorren.
Det var fnutten som upptäckte den, en tidig morgon när han skulle hämta sina dagisdjur från sovrummet. Han kom tillbaka tomhänt och viskade: ”Mamman, jag tror att det kanske finns ett troll därinne...”

När jag kom in i sovrummet hörde jag krafsande ljud från fönstret och genom den tunna gardinen såg jag skuggan av något stort som satt på fönsterbläcket och åt på något. Fånigt nog förstod jag att det var talgbollen som åts innan jag fattade att det var en ekorre som åt den.

När jag smög mig fram till fönstret fick den syn på mig och kastade sig till synes handlöst ut i luften. Mitt hjärta stannade och jag tänkte: ”Jag har dödat en ekorre”.

Men i nästa stund hörde jag krafsljud från väggen, i höjd med mina fötter. De förflyttade sig åt sidan och sedan uppåt och sedan åt sidan igen. När jag tittade upp såg jag att det lilla djuret hängde uppochner och tittade på mig. Fasaden är i sådant där skrovligt material och uppenbarligen är det tillräckligt för att en ekorre ska få grepp med sina små fötter... eller har de sugkoppar?

Nu är de tre, förskräckligt söta fast de äter en halv talgboll om dagen, de släpper inte fram några fåglar och de gör små nosmärken på vårt fönster.

spärrvakten

Vi tjuvlyssnade på den andra spärrvaktens telefonsamtal (vi hörde givetvis bara ena sidan av samtalet).

-there is something wrong there. I don’t know what it is but something is
seriously wrong with you.

-No...

-No...

-But thats not right. You can’t be depressed because you can’t fuck that girl. Maybe if you haven’t had sex for three months but not after two weeks.

-What?

-You can always find somebody else.

-What?

-Well...like me for instance..

-No, I’m not gay either but I’m not afraid to explore my sexuality.

-No..no..thats fine with me...

Och, i viss, begränsad, utsträckning hade han rätt. Men jag skulle ha haft mycket svårt att hålla mig för skratt.