normaltid

Gnäll.

Varför kunde det inte göras natten till en vardag? I alla fall nu, när man får en timme extra?
Det värsta som kunde hända är ju att en del kommer en timme för tidigt!

Ok, jag vet att det kan hända värre saker, men av dem som har hand om sådana saker kan man faktiskt förvänta sig litet mer, tycker jag. Faktiskt.
Förövrigt pågår väl i allmänhet den typen av verksamhet även på helgerna?


Så, klockan ställs tillbaka en timme under natten och när du vaknar någon gång i svinottan så vet du att du får dra av en hel timme. En hel timmes extra sömn. Inte mycket egentligen och är det bara den där timmen man är ute efter kan man ju lika gärna lägga sig tidigare på kvällen, men det är just känslan. Man bjuds på en timme extra.

På samma sätt känns det riktigt, riktigt illa när man går miste om den där förbaskade extratimmen. För att det är helg, för att en ludd, som i vanliga fall kan sova som en liten sten till klocka sju, ibland till och med till åtta, vaknar pigg som en lärka halvsju på morgonen. Bara för att det är helg.

Hade det varit en vardag, exempelvis nu på tisdag då vi måste gå upp så okristligt tidigt som klockan sex, hade vi kunnat få sova till sju istället, som vi brukar.

Det är klart att jag inte hade förväntat mig att Ludwig skulle ta någon som helst hänsyn till märkligheter av detta slag och jag räknade helt kallt med att få gå upp klockan sju, som vanligt, trots att klockan egentligen bara var sex.
Men det räcker inte, i morse var det etter värre, han vaknade fem minuter i sex, 05:55. Översatt till så kallad normaltid är det 04:55. Det är tidigt!

Gröt skulle han ha också.

kreti och pleti vill ha pengar

Dagen är helt och hållet avsatt till sökandet av diverse stipendier.

Jag lämnade fnutten på dagis redan klockan åtta för att kunna hinna hem igen till telefontiden klockan nio. Ja, jag hör att en del av er morrar, men vi brukar faktiskt få sova till åtta... eller, ja vi brukar få sova till halv sju för att sedan bygga legoslott till klockan åtta.

Nu var jag i alla fall på plats hemma klockan nio och jag började ringa. Till den första stiftelsen kom jag fram nästan på en gång. Det hade jag egentligen räknat med, just där brukar de vara snabba på att svara, det är den andra, den viktigaste som kan vara svår.

Till dem började jag ringa prick klockan tio, jag ringde upp och lade på, ringde upp och lade på. För att förenkla det hela litet hade jag letat rätt på telefonens handsfree...sak som tyvärr är trasig, det hörs inte riktigt när man pratar i den, men telefonens knappar sitter på själva luren och det blir väldigt jobbigt när man ska ringa upp gång på gång. Nu hade jag istället handsfreesaken som jag skulle få plocka bort blixtsnabbt så snart jag kopplades fram.

Efter ca 30 minuter tröttnade jag på att bara ringa upp och lägga på så jag satte på tv:n också. Det fanns absolut ingenting värt att se så jag försökte läsa medan jag ringde upp och lade på. Det gick inte.

Efter ytterligare tjugo minuter kom jag plötsligt på att jag borde ta ut ett par brödbullar ur frysen så att de skulle tina lagom till min så kallade lunch (grahamsbullar med tomat och antingen sardiner eller tonfisk). Sagt och gjort, jag gick ut i köket, öppnade frysen (medan jag ringde upp och lade på) och började rota runt efter brödet. Tror ni inte att jag kopplas fram precis just då jag står där med frysen öppen och en påse med bröd i handen? Självklart.

Det hade väl egentligen varit bästa sättet att komma fram från början, precis som att en telefonkö till csn, beräknad till tio minuter, kortas ned till två minuter just som man bestämt sig för att man kan telefonköa och kissa samtidigt.
Typiskt!

Men nu har jag fått en tid och får man en tid brukar man också få pengar. Litegrann i alla fall. Hoppas jag.

lite hjälp, tack!

Egentligen har jag nog bara suttit för länge med samma bok, men just nu har jag väldigt svårt att sortera upp det här:

"Vidare må uppmärksammas att rättegångsbalken använder uttrycket "i anledning av" i en speciell juridisk-teknisk betydelse. Lagen skiljer mellan anspråk "på grund av" och "i anledning av" en skadegörande handling. I det förra fallet utgörs det rättsfaktum, vartill skadeståndsskyldigheten anknutits såsom rättsföljd, enbart av den skadegörande handlingen jämte den därav vållade skadan, medan i det senare fallet därtill kommer även ett annat rättsfaktum t.ex. ett försäkringsavtal."


Det känns som om jag har förstått, men så snart jag försöker förklara det hela för mig själv rör det ihop sig fullständigt. Givetvis ger boken en alldeles utomordetligt bra förklaring till det hela:


"Som exempel må nämnas att två bilister- A och B- har krockat samt att A:s bil blivit skadad. A kan härvid vid forum delicti yrka ersättning inte bara utav B utan av det försäkringsbolag, som meddelat trafikförsäkring för B:s bil."


Ok, jag har förstått. Jag har förstått att det är så och faktiskt även varför, det jag inte får ihop är logiken, för att inte tala om skillnaden i "på grund av" och "i anledning av"

svara inte för tidigt

Så ligger de där som en skänk från ovan. Ett par rena strumpor.

Den som ringer så här dags kan bara vara min pappa.

underbart

En helt ny lagbok med ännu oprassliga sidor och ett helt block med pastellfärgade indexflärpar.
Nya och mycket bättre, fullständigt obegripliga anteckningar och stödord.

Åh anka, vad livet är härligt!

Är det thinner i målarfärg tro?

Givetvis dök det upp något som fullständigt utplånade den sagolika stämningen.
Grannen.

Den här gången var det inte allsång på skansen eller hem till gården på högsta volym mitt i natten. Inte heller var det karaokemaskinen som plockades fram. Nej igår skulle hon prompt ha upp någonting på väggen efter klockan åtta.
Nu är jag inte (riktigt) så gnällig att jag inte tycker att man kan få spika litet utanför borr- och spiktiderna, men hon började klockan åtta och hon spikade mycket ihärdigt och växlade mellan rummen.

Det verkar som om så gott som alla jag känner har en galen spikare och borrare i sin närhet. Så gott som alla har någon som alltid är hemma och som alltid måste slagborra, spika och bygga. Helst sedan flera år tillbaka och jag undrar verkligen vad i helvete det kan vara som måste jobbas med dagarna i ända i flera år. Med en borr!
Och hur ser det ut i lägenheten?

Jag har klarat mig ganska bra, grannen under är möbelsnickare och han hyvlar en del, men han är ingen borrare direkt. Grannen bredvid har inte gjort det förr, men nu har hon varit igång tre kvällar i rad, men de första två varade det bara någon timme. Så jag lät henne hållas.

Vid elvatiden noterade jag att det gått över från envetet hamrande till rytmer och efter ett tjugotal (säkert bara fem-sex stycken) ”hälsan för halsen” på spridda platser i min sovrumsvägg bestämde jag mig för något drastiskt.
Grannen i fråga har hemligt telefonnummer (ett måste med tanke på hennes relation till övriga hyresgäster gissar jag), men jag har, på mer eller mindre tvivelaktigt sätt, lyckats ta reda på hennes nummer. Inte så svårt.

Jag ringde, åtskilliga signaler gick fram innan hon svarade med ett: HALLÅ!!
Jag ansträngde mig för att låta så trevlig som möjligt när jag sa att vi skulle upp ganska tidigt följande dag och att jag skulle uppskatta om hon kunde sluta banka.

Hon blev mycket förvirrad och sa: VA? VADDÅ! Du har nog ringt fel.
-Är det inte du som spikar, frågade jag, det låter verkligen så.

Hon slängde på luren och det blev tyst för en kort stund. Sedan kom en rejäl omgång slag mot vardagsrumsväggen och det blev tyst igen.
Femton minuter senare ringde det på dörren, jag öppnade inte (hon är stor som ett hus). Då öppnade hon brevlådan och skrek någonting i stil med: jag vet att du är hemma!

- Ja, svarade jag genom brevlådan, gå hem du också så har vi något gemensamt (jajaja, jag vet att jag är töntig, men jag kom inte på något bättre att säga).

Hon stod kvar en lång stund och jag inbillar mig att hon andades på min dörr innan hon försvann.

semester?

Jag var hemma hos en medelålders man som drabbats av en lättare hjärnskada. Han var ute i något ärende och jag skulle bädda hans säng.

Där stod jag, slätade och sträckte, skakade i täcken och jag måste väl så här i efterhand erkänna att jag förundrades litet över att hans säng var exakt likadan som min. Så hittade jag min son bland kuddarna och nu blev jag riktigt orolig, hade jag verkligen varit så trött att jag hade glömt att lämna av honom på dagis?
Jag började peta på honom, jag kunde ju inte ha honom med på jobbet och verkligen inte låta honom ligga och sova i en vilt främmande människas säng. Det var till och med äckligt.
Han vände bara på sig, pep litet och kramade en kudde, omöjlig att väcka.

Precis då gick det upp för mig att jag var naken. Helt naken.

Så jag började förtvivlat leta efter något att ta på mig och irrade ut i hallen där jag fann en nystruken sommarklänning. Sedan satte jag mig i soffan där jag långsamt började komma till sans och insikt om att jag hade all rätt i världen att vara naken i mitt eget hem, att klockan var strax efter två och att den hjärnskadade mannen antagligen låg och sov i sin säng på andra sidan av stan.

mysteriet närmar sig en lösning

I går eftermiddag ringde det. Jag svarade och i andra änden fanns en tant. Hon frågade om hon kommit rätt och jag undrade vart hon skulle.
Hon sa att hon skulle till xx-xxxxxxx (precis överensstämmande med mitt hemtelefonnummer) och jag svarade, något förvånad och litet orolig, att då hade hon ju faktiskt kommit rätt.

-Ok, sa hon och nu lät hon mycket lättad, det är alltid så svårt att komma rätt (nu började jag undra om hon verkligen hade alla koppar i skåpet) är Åke hemma?

-Nej, någon Åke har vi inte, inte alls, inte vad jag vet. Så då hade hon ringt fel ändå. Vi lade på.
Fem minuter senare ringde hon igen.

-Nej, nej, nu har jag visst kommit till dig igen.

Jag frågade återigen vilken nummer hon skulle till och när hon ännu en gång uppgav mitt sa jag att hon måste ha fått fel.
Men hon hävdade bestämt att så kunde det inte vara, hon visste att det nummer hon hade var till Åke som hon hade ringt så många gånger förr. Så sent som för en vecka sedan hade hon faktiskt kommit fram på det numret, så hon måste helt enkelt ha råkat slå fel.
Sedan bad hon så hemskt mycket om ursäkt och vi lade på igen.

Den här gången tog det en halvtimme och nu var hon riktigt bekymrad (och jag något irriterad)
Så jag sa: Har du papper och penna? Det hade hon och jag bad henne skriva xx-xxxxxxx (mitt nummer) och sedan sa jag: så vet vilket nummer du inte ska ringa till.

Då hävdade hon (eftersom det nummer hon fått av mig överensstämde med det hon redan hade på sin lapp) att det var just dit hon skulle och att det var jag som hade fel. Jag bad genast om ursäkt för att jag svarade på fel nummer.
Nu lät hon litet osäker och jag tog tillfället i akt att komma med förslaget att det att jag bestämt hävdade att det nummer som fanns på hennes lapp var mitt, tillsammans med det faktum att jag svarade på detta nummer, skulle kunna vara ett tecken på att det i själva verket var jag som hade rätt.
Nej, så var det inte!

-Nähä, sa jag, då får jag väl ringa till telia då och be dem att spärra samtal från ditt nummer (jag har ingen aning om huruvida det skulle vara möjligt), så kan du ju försöka bäst du vill. Sedan lade jag på.


Jag har inte hört av henne igen, men framåt kvällen slog det mig att Åke kanske bor här i alla fall, när jag inte är hemma. Det kanske är så det funkar när man hyr av Stockholmshem, att de hyr ut dubbelt. När jag inte är hemma bor Åke här och tanten ringde inte fel, utan bara på fel tid

Då kanske det inte är en hippie i avloppet utan en andra hyresgäst?
Det kanske är Åke!

Kanske går Åke omkring här, hemma hos mig när jag är i skolan eller på jobbet, han passar på att få sova i min säng och torkar sig på mina badlakan efter att han har tagit ett bad. Eller så städar han undan alla mina saker och tar fram sina egna. Jag tror inte att han har så mycket, kanske bara en skivspelare (en gammal) som han tar fram. Sedan sitter han på golvet och lyssnar på gamla Incredible String Band skivor och dricker te.

den ständiga jakten på det som luktar

Det bor någon i mitt avlopp. Det är en hippie och han groddar. I fredags var jag hemma på lunchen och hällde kaustiksoda på honom. Egentligen hade jag hoppats på att få ta honom på bar gärning när han smugit sig ut, förvissad om att jag inte var hemma. Men han var väldigt snabb och hade hunnit ner i avloppet igen innan jag kom in i rummet. Första gången han gav sig tillkänna var i mitten av juni. Då hällde jag rengöringsmedel (den starka sorten) på honom och spolade med riktigt mycket hett vatten. Han försvann en tid, men nu är han tillbaka, jag har känt av honom och hans verksamhet i någon vecka nu. Det luktar precis som böngroddar som inte fått tillräckligt med uppmärksamhet (sköljningar) och jag var först helt säker på att det rörde sig om något snusk som ansamlats i avloppet. Så jag drog på mig handskarna och tog fram hink och renskrok. Men när jag var där nere och krafsade hittade jag...ingenting. Det är mycket mystiskt för kaustiksodan fick bort det för någon dag, men i morse kände jag det igen. Det lutar allt mer mot att jag blir tvungen att ringa Stockholmshem och be dem förhandla.

hemsktjänst

Jag fick vitlök på pekfingret hemma hos gubben med potatismoset. Det måste ha blivit ett hål i plasthandsken och nu kan jag inte ta i någonting hemma. Lukten i sig stör mig inte, det är det att den kommer från hans vitlök, från hans hem och att precis vad som helst kan ha smugit sig in genom det där hålet. Jag känner mig besudlad.


Mina arbetskamrater har sagt att jag inte ska ta åt mig om någon är elak och det gör jag inte heller. Jag tar inte åt mig, jag förstår, jag förstår att de är elaka, jag förstår varför, jag förstår hur de känner och det är det som gör så ont. Ja, jag vet att jag hjälper dem, men det kommer för nära inpå, det känns som om det lika gärna kunde vara jag och jag kan föreställa mig hur det känns att en dag veta att nu går jag inte upp igen, att släppa greppet och ge upp.


När jag värmer min mat på kvällen, när jag snabbt släpper broccolin i vattnet då ser jag den finska kvinnans magra händer när hon för sin kaffekopp till läpparna och dricker. Hon är inte gammal, något yngre än B, hon var gift, hade barn, hon var älskad, det vet hon inte längre. Hon kunde vara vem som helst för det krävs så jävla lite för att man ska falla. Det kunde lika gärna vara jag.

maybe he’s as scared as me

I början av vintern, då det snöade så mycket, satt jag en sen kväll i mitt fönster. Jag funderade på hur ekonomin skulle gå ihop, hur alla poäng skulle klaras av och hur i helvete jag skulle få granris att sitta ihop i en hållbar krans större än en meter.
Att hitta fint granris var inte heller det lättaste och jag tittade längtansfullt på de stora granarna i skogen intill och på deras snötyngda toppar. Och just då, när vinden tog i, var det som om den närmaste granen skälvde till och sekunden senare såg jag hur toppen bröts av och föll mot marken.

En liten del av ett problem var löst. Jag sprang genast ut och hämtade grantoppen, de är mycket tyngre än man tror och jag fick släpa den uppför trapporna. Sedan lämpade jag över den i badkaret. När det var gjort, när alla tentakler var under kontroll och jag skulle ringa till R och meddela att jag fortfarande var vid liv, då fick jag syn på den, en liten, liten spindel satt eller, snarare låg, ihoprullad som en liten boll på golvet, Jag är ganska säker på att det inte fanns någon spindel där tidigare, jag hade inte sett någon i alla fall och den här var mycket speciell, den såg ut som en liten krabba.

Utseendet och det att den var såpass ”trött” gör att jag är helt säker på att den följde med granruskan in, jag funderade på att bära ut den igen, men jag visste inte om jag kunde lämna den var som helst. Nu började den kvickna till så jag bestämde mig för att det nog var bäst om den fick stanna även om jag var tveksam till dess chanser att överleva. Jag flyttade ut den i hallen och lade den nära väggen så att ingen skulle trampa på den,. men en kort stund senare var den tillbaka i det ljusa, varma badrummet. Den satte sig i taket, i hörnet närmast dörren och där dyker den fortfarande upp med jämna mellanrum.

När anticimexmannen var här försvann den, ganska länge och jag trodde helt säkert att den var död, alla andra kryp dog ju, men någon månad senare satt den där igen. Ja, ja, ja, det kan vara en annan, men jag har aldrig tidigare sett sådana där inomhus. Dessutom blev jag litet fäst vid den och jag valde att tro att det var den.

Men den växer så snabbt, den blir större och mörkare i färgen för varje gång jag ser den, den brukar lämna sina ömsade skinn (skal?) i badrumstaket och det allra första skinnet har jag sparat på den lilla hyllan i hallen (äckligt?). Så, i morse var den där igen, i hörnet närmast dörren och nu har den blivit obehaglig, riktigt obehagligt stor (ca 2 cm, jag vet att jag är fånig). Jag funderar nästan på att låta den flytta.

Jag har pluggat för mycket

Försiktigt lägger jag ifrån mig boken och lutar mig ut över avgrunden, den är svindlande och djup, längst nere i mörkret skymtar något glittrande och rött, lysande i botten av påsen. Ett gelehallon. Det sista.

precis på gränsen

Frågan är var gränsen går för att man ska anses som riktigt, riktigt galen.

Jag tror att det kan vara någonstans mellan Slussen och Saltsjö-Järla.
Om man inte bor där förstås.


Det börjar någon gång vid sex- sjutiden på morgonen.

-Mamma, vad kommer efter Rågsved?
-(halvsovandes) Hagsätra....
-NEJ! Andra hållet!
-Högdalen...
-Och sen?
-Bandhagen... (trevar efter knappen på väckarklockan)
-Och sen?
-Stureby...tror jag... (öppnar ett mycket litet öga och försöker läsa de ack så suddiga siffrorna i taket)
-Och sen?
-Du, klockan är inte ens sju, jag måste sova en stund till.
-OCH SEN?!
-Jag gör inte det där nu!
-...
(fem minuters tystnad, jag hinner precis slumra till)

-Vilken bokstav börjar Svedmyra på (Svedmyra kommer efter Stureby.)
-S
-Och Sockenplan? (Kommer efter Svedmyra)
- *kvid*
-Vad börjar Sockenplan på?
-S
-Och Enskedegård? (Gissa vilken station som kommer innan..)
-E, men jag måste få sova!
-Och Globen?
(Nu ringer väckarklockan och jag släpar mig mot badrummet.)

-Ska du kissa eller bajsa?
-GAAH!


Jag kan: Tunnelbanans samtliga stationer i rätt ordning, de olika linjesträckningarna (även lördag- söndag- helgdagspecialarna!), 12:an, tvärbanan och lidingöbanan, samtliga hållplatser på busslinje 1, 2, 124 och, i viss mån, 117.

Jag är på god väg med Saltsjöbanan och pendeltågen, men vägrar att lära mig Roslagsbanan. För att inte tala om fjärrtågen. ”VadkommerefterStockholmscentralommanåkerditåt” (pekar åt något håll).


Det har varit extra mycket tjat om Skarpnäck på sistone så igår gjorde vi en utflykt dit.
Sonen var överlycklig, han sken som en sol hela vägen och det var underbart att se honom. När vi närmade oss T-centralen sa han plötsligt: ”Vi måste gå av i Bagarmossen, jag vill titta på de där som bagar mossar...för nu är jag jättehungrig...”
Nästa helg tar vi linje 18.


Annars går dagarna mest åt till att städa i min mormors bråte. Det tär något otroligt på mig även om det, på något sätt, är skönt att ha det avklarat medan hon ännu lever.
Och det är verkligen ett helt liv vi sorterar upp.

Jag hittade ett kort från min morfars arbetskamrater på Bofors, Grattis, stod det, Vi önskar dig många lyckliga pensionsår. 1982.

ekorren

Jag satte upp en talgboll i fönstret i sovrummet.
Tanken var dels att de små ljusblå och gula sakerna som väcker oss i svinottan skulle få något att äta, men också att sonen (och jag) skulle få titta litet närmare på dem.

Det tog dem en vecka att upptäcka läckerheterna, men sedan kom de, varje morgon, så snart det började ljusna. De hoppade runt, slogs och kivades och pickade i sig av talgbollen.
Har man börjat mata ska man visst fortsätta så i början var jag lite orolig för kostnaden, men det visade sig att en talgboll antagligen räcker i åtminstone en månad. Eller skulle ha räckt...

Sedan kom ekorren.
Det var fnutten som upptäckte den, en tidig morgon när han skulle hämta sina dagisdjur från sovrummet. Han kom tillbaka tomhänt och viskade: ”Mamman, jag tror att det kanske finns ett troll därinne...”

När jag kom in i sovrummet hörde jag krafsande ljud från fönstret och genom den tunna gardinen såg jag skuggan av något stort som satt på fönsterbläcket och åt på något. Fånigt nog förstod jag att det var talgbollen som åts innan jag fattade att det var en ekorre som åt den.

När jag smög mig fram till fönstret fick den syn på mig och kastade sig till synes handlöst ut i luften. Mitt hjärta stannade och jag tänkte: ”Jag har dödat en ekorre”.

Men i nästa stund hörde jag krafsljud från väggen, i höjd med mina fötter. De förflyttade sig åt sidan och sedan uppåt och sedan åt sidan igen. När jag tittade upp såg jag att det lilla djuret hängde uppochner och tittade på mig. Fasaden är i sådant där skrovligt material och uppenbarligen är det tillräckligt för att en ekorre ska få grepp med sina små fötter... eller har de sugkoppar?

Nu är de tre, förskräckligt söta fast de äter en halv talgboll om dagen, de släpper inte fram några fåglar och de gör små nosmärken på vårt fönster.

spärrvakten

Vi tjuvlyssnade på den andra spärrvaktens telefonsamtal (vi hörde givetvis bara ena sidan av samtalet).

-there is something wrong there. I don’t know what it is but something is
seriously wrong with you.

-No...

-No...

-But thats not right. You can’t be depressed because you can’t fuck that girl. Maybe if you haven’t had sex for three months but not after two weeks.

-What?

-You can always find somebody else.

-What?

-Well...like me for instance..

-No, I’m not gay either but I’m not afraid to explore my sexuality.

-No..no..thats fine with me...

Och, i viss, begränsad, utsträckning hade han rätt. Men jag skulle ha haft mycket svårt att hålla mig för skratt.