jag är helt normal

Ventilationen är inte den bästa i de här gamla lägenheterna.
Det räcker med att koka ett ägg så har vi imma på rutorna i hela lägenheten, ibland händer det till och med att brandvarnaren går igång när jag duschar.

Det var det som hände i går morse.
Jag stod i duschen när larmet började tjuta.

I vanliga fall brukar jag plocka ner brandvarnaren från sin lilla hylla, stoppa den i en påse och lägga byltet på matbordet medan jag lagar mat, då kan jag inte glömma att lägga tillbaka den sedan. Men i går morse, när jag halkade ut i hallen, dyngsur och med tvållödder droppande åt alla håll, då tänkte jag mig inte riktigt för utan avaktiverade eländet och släppte ner den i närmsta väska.

Ett par timmar senare satt jag på tunnelbanan med väskan i knät då det plötsligt började tjuta. Såväl jag som mina medresenärer såg oss förvånat omkring, någon ville kontakta föraren via nödtelefonen. Då insåg jag vad det var, jag lyfte armen som vilade på handväskan och larmet tystnade.
Jag hade brandvarnaren med mig och hade lyckats trycka in testknappen.

Det blev lugnt igen i vagnen och jag lyckades hålla god min.

Senare, framåt eftermiddagen, släpade jag mig till gymmet. Tyvärr hade jag glömt mitt lås hemma och jag fick låna ett lås hos den söta, vältränade och trevliga tjejen i receptionen. Lånelåsen är försedda med en larmbricka för att man inta ska ta dem med sig därifrån. Det är annars lätt hänt och det var givetvis också precis vad jag gjorde.

När jag var på väg ut pep det i larmbågarna och den söta, vältränade och trevliga tjejen ropade: "Oj, du glömde låset!"

Tror ni inte att jag vände mig om, med ett fånigt leende och svarade: "Nej, det är bara min brandvarnare!"

I samma ögonblick föll polletten ned och i samma ögonblick såg jag hur hennes leende stelnade och hon såg så där osäker ut som människor gör när någon beter sig väldigt, väldigt konstigt.

hahaha

Inte nog med att det är så på pricken ett Philip Glass-stycke, det pågår lika jävla länge också!

"jag vill bara skrika"

Jag förstår verkligen inte hur man som spärrvakt orkar bry sig så mycket om i fall någon plankar. Det är en sak att göra sitt jobb och att inom gränserna för detta hindra folk från att planka, men att bli upprörd och ta åt sig på ett personligt plan när någon gör det, det känns så horigt företagslojalt att det gränsar till dumhet.

Det finns faktiskt en hel del spärrvakter som ser plankandet som en personlig skymf, en handling riktad mot dem i deras yrkesroll. Jag undrar om de ens reflekterat över vilken ställning de har i det minisamhälle som företaget utgör? Tro de att de som betyder något inom företaget skulle ta dem med sig om de egna skinnen behövde räddas?
Ha!

För att fortsätta att gnälla, om vi nu säger att det är någon som verkligen inte har råd att betala för sig, att kalla det för omoraliskt att planka i det läget och att, som vissa, se ned på dessa plankare, det är så fånigt att det kryper i mig.

Visst, kan man betala för sig så varför inte göra det? Bortskämda planka.nu-snorvalpar som plankar för att de tycker att kollektivtrafiken ska vara fullt ut skattefinansierad för att de inte själva vill behöva betala något, den dagen de själva betalar skatt däremot kommer majoriteten av dem att tycka att folk ska göra rätt för sig, de är faktiskt rätt fåniga de också.

I så fall har jag större förståelse för dem som verkligen tycker att kollektivtrafiken inte uppfyller kraven för att vara en kollektiv nyttighet, och som plankar av den anledningen. Där har vi faktiskt också en slags moral även om jag tycker att man... kunde hitta betydligt viktigare saker att slåss för. Låt oss då, i ordmärkandets namn kalla det för semikollektivtrafik, det kanske känns bättre att betala då?

fjärde dagen vab

När jag väl stod där i köket insåg jag att det enda jag faktiskt kunde tänka mig att äta var kolasnören.
Jag hade gått ut dit under förevändningen att jag skulle ta en smörgås, eller kanske ett äpple, jag försökte faktiskt övertala mig själv att ta ett äpple istället.

Malaco-elefanten såg på mig med förebrående min medan jag försiktigt, nästintill ljudlöst rev av ett hörn av påsen och stack in ett finger. Efter litet pillande lyckades jag fånga ett snöre som jag började dra i. Första biten gick bra, sedan ville snörhärvan vända på sig inne i påsen och allting bara fastnade, jag fortsatte att dra och hela jävla kolasnörklumpen var på väg ut ur påsen. Till slut fick jag ut två hela snören som jag knölade ihop och stoppade, nej pressade in i munnen.
I samma ögonblick som jag gjorde detta råkade jag titta ut genom fönstret och insåg att Snyggagrannen stod i sitt vardagsrumsfönster och tittade på mig och antagligen hade han stått där hela tiden. Det hela måste ha sett så otroligt girigt och glupskt ut att jag hellre hade visat mig naken.

Jag blir alltmer osäker på vad jag egentligen tycker om Book of Longing. När jag hörde den första gången älskade jag den, men nu vet jag inte, jag tycker inte att musiken passar ihop med texten. Cohens texter är vackra och Glass musik är underbar, men jag hade hellre velat ha dem var för sig, eller kanske bara musiken, jag tycker inte att de passar ihop alls. Det blir för mycket på något sätt, det känns uppstyltat och överdrivet.

Fast jag tycker fortfarande om inledningen:

tradera

Är det inte otroligt tillfredsställande att vinna auktioner på tradera?
När det är något man verkligen har bestämt sig för att köpa. Något man har letat efter, hittat och sedan spanat på några dagar, kanske lagt ett första bud på, för att auktionen inte ska kunna tas bort.

Man bestämmer sig för hur mycket man är beredd att betala och så går man in och lägger sitt bud i absolut sista sekunden.

Jag brukar föreställa mig den som sitter där och tror att den har det högsta budet och kommer att vinna. Och så, när auktionen är avslutad, står inte deras namn där längre.

Ibland ökar budgivningen i intensitet precis i slutet då folk bjuder... nej, just det, de lägger inte bud där, de "budar", över varandra med fem-tio kronor åt gången. Då tänker jag mig hur de sitter där framför datorn och stressar upp sig, hur irriterade de blir.
En del envisas med att bjuda över varandra redan från auktionens början, det är litet irriterande eftersom det verkar som om ganska många av dem som lägger sitt bud sent i auktionen grundar det budet på det dåvarande högsta budet snarare än på vad de själva, som mest kan tänka sig att betala.

Sedan comhem bestämde sig för att de inte kunde leverera någonting alls till min fastighet, och jag fick gå över till det mer osäkra tele2-alternativet, har jag inte riktigt vågat vänta så länge. I vissa fall har jag lagt mitt bud med någon halvminuts marginal och det har hänt att någon, oftast den tidigare högstbjudande, i panik börjar försöka bjuda över mig. Gärna med just fem kronor åt gången och så många gånger den bara hinner.

Då brukar jag skratta elakt för mig själv.

varning

Det här blir ett sådant där "så hääär bra är mitt barn"-inlägg.
Gillar du inte att läsa om andras gulliga och förträffliga barn så...

Ludwig är så otroligt bra. Jag fattar inte hur han kunde bli såhär bra.
Inte nog med att han är vacker, otroligt smart, omtänksam och säker i sig själv.
Han är modig också!

Han tycker att sprutor och nålar är det värsta som finns. Han höll på att svimma vid ett blodprov för ett par år sedan och i somras, när han lyckades få feber och helt vanlig nackspärr samtidigt ville han först inte låta sköterskan ta något blodprov, men sedan krävde han att få titta på. Han satt helt stilla och bara tittade när hon stack fel gång på gång, bytte rör, tippade, knackade och skakade.
Idag sträckte han fram sin lilla hand och lät narkosläkaren sätta nålen, sedan sa han: "Jag blir lite yr nu, det brukar jag bli och jag kanske svimmar... det känns så. Så jag lägger mig ner en stund".
Läkaren försökte med att det inte var en nål utan en slang, men Ludden svarade att: "Puh, det har ingen betydelse, det är precis lika obehagligt ändå".
Han hade sett fram emot operationen i veckor och medan jag har oroat ihjäl mig i smyg har han räknat ned dagarna.

Nu ligger han i min säng och spelar sitt nya nintendo-spel som om ingenting hade hänt.

Om sanningen ska fram sover jag fortfarande med lampan tänd.

Jag har gjort det sedan grannen dog.
Den första, och också sista natten i den lägenheten hade jag alla lampor tända och låg vänd ut mot rummet med Ludwig bakom min rygg. Jag låg vaken och lyssnade till minsta ljud.

Alla hade flytt, det var bara vi och grannen under oss kvar.
Han hade krockat med en älg veckan innan och gick runt med båda armarna i gips, från axlarna och nedåt. Ibland hörde jag hur han slog i med gipset och skrek till av smärta.

Någon gång under natten behövde jag gå upp och kissa, jag drog mig för det i det längsta, egentligen ville jag inte lämna sängen, inte sätta ned fötterna på golvet. Jag kunde föreställa mig hur jag gjorde det och hur grannens iskalla, döda händer grep om benen på mig.
Till slut var jag tvungen att gå upp. Jag satte försiktigt ned fötterna och sedan smög jag ut i hallen. Lampan i badrummet var släckt, den enda i hela lägenheten. Jag tog ett djupt andetag, sträckte handen in till vänster i badrummet, utan att själv gå in, och slog på strömbrytaren. En iskall, blå blixt. POFF. Lampan hade gått.
Jag kissade så snabbt jag kunde, i mörkret, med dörren öppen.
Sedan sprang jag tillbaka till sovrummet och la mig igen. Jag vet inte när jag somnade, men jag väcktes av solen som letade sig in under rullgardinen och ljudet av en gräsklippare ute på gården.

fantastiskt

När jag kom hem i fredags låg det ett utbetalningskort från tele2 innanför dörren. Jag hade betalat samma räkning två gånger och fick 250.- tillbaka. Inte våldsamt mycket pengar, men jag tyckte ändå att det var märkligt att jag inte hade bättre koll än så. När jag kom hem i eftermiddags låg där fyra stycken till, 250.- från tele2.
Jag gissar att det inte beror på en hemlig välgörare.

Jag råkar alltid ut för sådant här, kan något bli fel så blir det fel. Det är som om mitt namn i kombination med mitt personnummer oundvikligen leder till felaktiga beslut, till att jag plötsligt inte längre finns med på passagerarlistan eller att jag finns med, listad som laktosintolerant och allergisk mot allt utom mjölk och renskav.

Första gången jag sökte studiemedel bytte de ut mitt namn. Jag började undra varför beslutet dröjde och besökte csn-kontoret på universitetet. Där fick jag beskedet att ansökan hade beviljats och att pengarna var utbetalda till det i ansökan angivna kontot.
Det var först när handläggaren påstod att jag hette Eva och läste till gymnasielärare som jag lyckades få henne att förstå att det hade blivit fel. Jag fick lämna mitt personnummer igen. Och en tredje gång, jag hette fortfarande Eva och pluggade till gymnasielärare.

Till slut sa handläggaren att jag måste ha glömt mitt personnummer och så vände hon datorns skärm mot mig för att visa att det personnummer som jag påstod var mitt egentligen tillhörde Eva. När jag visade mitt id-kort sa hon bara, förvånat: "Oj, då har det blivit fel", jag fick lämna studieförsäkran och tre dagar senare betalades pengarna ut, vad som hände med Eva vet jag inte.

I somras fick jag plötsligt tre olika gas-fakturor, jag skulle betala totalt 5100 för ett års stadsgasleverans till min lilla lägenhet. Jag kontaktade Fortum och de sa att jag kunde riva två av räkningarna. Nu skulle jag istället betala 2400.
Två månader senare får jag ett inkassokrav på ytterligare en gasräkning som jag inte har sett tidigare.
Problemet är fortfarande inte löst.

Hur ska jag kunna koncentrera mig på aktiebolagsrättens sanktionssystem när ekorren med den vackra svansen springer fram och tillbaka precis utanför fönstret, med ekollon i munnen?

Han, för ekorren med den vackra svansen är en han, hämtar ett ekollon, sedan skuttar han bort till en grupp vildvuxna idegranshäckar där han gömmer ekollonet mellan buskarnas grenar.
Han gömmer ekollon i en granhäck.
Det är så söt och antagligen precis så korkat eller obetänksamt som man kan förvänta sig av ekorren med den vackra svansen. Men vad vet jag, jag har ju liksom inte tänkt på att gömma några ekollon alls.

för tänk om vindsspöket ser mig

Av de tre saker jag skulle göra i går, glömde jag det viktigaste (näst efter att plugga, men det räknas inte ens till "att göra"-sakerna, det är snarare normaltillståndet just nu) nämligen att köpa en ny luftningsnyckel. Till elementen.

Det var 16 grader i köket i morse.

Egentligen har jag redan en luftningsnyckel, jag använde den vid den här tiden för ett år sedan. Men då var vi helt nyinflyttade och jag är rätt säker på att jag la nyckeln i nokia-kartongen, som jag sedan la i någon av de fyra flyttlådor som står ouppackade på spökvinden. Och jag tänker inte börja rota i dem!

De är säkert spindelbemängda vid det här laget.

Dessutom lyckades jag bränna elda upp en skiva bröd i ugnen med resultatet att jag var tvungen att öppna alla fönster på vid gavel. Nu vet jag inte hur kallt det är, men så snart jag ids lämna sängen går vi och köper en luftningsnyckel.

Det slog mig, sent i går kväll, när jag hade ätit min ben & jerry-glass och var hög på socker och något alldeles hemskt frusen, att läskiga saker blir mycket värre på natten.

Just då var jag så desperat att jag ville gå upp och kolla i flyttlådorna om inte nyckeln faktiskt fanns där. Men jag vågade inte!

Vad är det som gör att man förlorar allt förnuft bara för att det är natt?

Vinden är inte farligare på natten, inte min vind i alla fall. Vi har inga vindsgäster och risken att jag skulle stöta på ett spökvindspöke torde väl, oavsett vad man har för inställning till deras eventuella existens, vara lika stor på dagen?

Dessutom är jag övertygad om att fler skulle höra mig skrika på natten, inte för att jag tror att de skulle bry sig, vare sig det var natt eller dag.

Istället testade jag att sätta på ett element i sovrummet. Det blev inte varmt, men det visslade och sjöng på ett synnerligen kusligt sätt som gjorde att jag inte kunde somna. Nu på morgonen är det mest bara enerverande.

Så varför var det läskigt på natten?

Det är likadant med räkningar, tentor och framtiden. Det gäller verkligen att akta sig för att börja älta sådant på natten. Det är dömt att misslyckas, man tänker bara inte tillräckligt klart för att inte fullständigt bryta ihop. Och nästa dag, efter cirka tre timmar sammanhängande sömn, inser man att det visst inte var så farligt som det kändes just då.

min min min

toalettbesök

Eftersom SATS vid Odenplan har stängt sin "offentliga" toalett så brukar jag numera gå till vårdcentralen på andra sidan gatan. Jag kan ju inte gärna dra mitt gymkort två gånger om dagen för att gå och kissa och bibliotekets toaletter är inte att tänka på.

Idag hade jag precis hunnit låsa dörren, vidtagit alla nödvändiga hygienåtgärder (papper på den avtorkade sitsen mm) och knäppt upp byxorna när någon ryckte i dörren.

Att någon rycker i dörren precis då man ska sätta sig kan vara störande nog, men den här personen nöjde sig inte med att rycka, den knackade! På den låsta toalettdörren!

Vem knackar på en toalettdörr?
Om man inte vet vem som är därinne och dessutom känner vederbörande väldigt väl. Bara galningar, tänkte jag, och skulle precis sätta mig då jag slogs av den hemska tanken; tänk om det är en läkare, eller sköterska, eller därmed jämförlig, som tror att det är någon annan därinne, en patient kanske, som ska lämna något äckligt prov eller misstänks vara i färd att göra något som till varje pris måste stoppas, ta livet av sig till exempel. Tänk om läkaren, sköterskan eller den därmed jämförliga personen skulle få för sig att öppna dörren utifrån om jag inte svarade. Blixtsnabbt drog jag upp byxorna, städade undan pappret och öppnade dörren.

Det var en galning.
Eller en tant åtminstone, och det var inte en sådan där liten, söt tant utan en stor och svettig (har ni tänkt på att små tanter alltid är torra och inte verkar ens kunna svettas?) med hennafärgat, stripigt hår och stirrande blick. Det var helt uppenbart att hissen inte gick ända upp.

Hon hade hunnit gå en bit bort så först var jag inte helt säker på att det var hon som hade knackat, men hon vände sig mot mig och sa: "Ja! Det var JAG! JAG knackade! Vad gör ni därinne?
–"Kissar!", svarade jag, irriterat. "Och det är rätt svårt att göra det när folk kommer och knackar på dörren!", (fånigt svar, jag vet, men jag visste inte vad jag skulle säga och jag ville säga någonting). Hon bara stirrade på mig, som en fågelholk såg hon ut. En svullen, rödflammig fågelholk.

Jag låste dörren och lade ut nya pappershanddukar på sitsen. Då kom jag att tänka på hennes fråga. "Vad gör ni därinne?".
Jag hade varit på toaletten i mindre än en minut, inte ens galningar knackar på en låst toalettdörr efter trettio sekunder. Kanske hade hon sett mig springa in på toaletten och misstagit mig för personal och toaletten för kontor. Hon kanske trodde att det var jag som var mottagningssköterskan vars kontor ligger alldeles intill toaletten.

Jag, det vill säga mottagningssköterskan, hade alltså stormat förbi henne i entrén slängt igen dörren i ansiktet på henne och sedan satt mig att kissa inne på mitt minimala kontor.
Hon måste ha tänkt att jag var fullständigt rubbad.

vem behöver pojkvän?

När jag kom hem efter sju timmars sent diskussionsgruppande hade R sorterat sladdlådan.
Han hade rett ut den gigantiska monsterhärvan av sladdar och knutit små band om dem, sedan hade han sorterat dem efter användningsområde och storlek.
Jag har tre gånger så mycket plats i den lådan nu. Tre gånger så mycket plats!

Och på bänken i köket hittade jag den här:


(om man klickar på bilden blir den större)

Jag tänker rama in den och ha den på mitt framtida kontor.

de där juristerna

Det slog mig idag, när jag åt lunch med en uråldrig gammal professor, att jag numera egentligen tillhör en grupp där man anses som excentrisk om man tar två steg i taget uppför trapporna.

Han pratade om sitt sommarställe och berättade att han tycker mycket om att arbeta i skogen och jag berättade litet om vårt hus och om R och ormbettet. Jag sa, smått ironiskt, att han lyckades bli biten av en huggorm.

Min lärare reagerade omedelbart.
– Jaha? ser du det som något positivt? Eller menade du råkade?

Jag hade god lust att fråga hur han stavade till ironi, men istället sa jag bara att det var ironiskt menat.

tunnelbaneförare

Tunnelbaneförare, eller tunneltågförare som de brukar vilja heta, de är kul.
De pratar alltid om sina tjänster.
Så fort de träffas åker papperslapparna upp och så jämför de med varandra.

–"Titta, här har jag tolv minuter i Gullmarsplan"

–"Jaha ja, jag har en halvtimme i Alvik, jag. Hur många varv hade du innan?"

Jag undrar vad de pratar om vid det årliga julbordet.

mormor

Jag drömde om mormor i natt. Igen.

Den här gången var vi i hennes lägenhet, min syster, Ludwig och jag.
Jag vet inte vad vi gjorde där, men jag tror att vi skulle bo där, även om jag också har ett vagt minne av att jag tänkte att det bara var för en natt. I vilket fall var vi tvungna att stanna där över natten.

Nu minns jag inte alla detaljer, vilket är ovanligt, det brukar jag göra, det är nästan som om jag hade drömt drömmen i de brottstycken jag minns.

Jag minns att jag bäddade åt oss i det lilla rummet och att jag tittade ut i hennes rum, på hennes säng. Medan jag bäddade sängen i det lilla rummet hade jag kommit att tänka på att hennes säng kanske stod kvar. Och det gjorde den, bäddad med sängkläderna dragna åt sidan som om hon just hade stigit upp ur den och jag kunde föreställa mig att platsen där hon hade sovit fortfarande var varm. Jag försökte intala mig själv att det var min syster som hade sovit där, bäddat åt sig i soffan och sedan sovit där, men jag visste att hon aldrig skulle förmå sig själv att göra det.

Då fick jag en minnesbild av att hon faktiskt hade gjort det några år tidigare, när vi firade jul med vår mormor. Jag mindes helt tydligt att vi hade kommit dit oplanerat och överraskat henne, sedan hade vi sovit där och min syster hade sovit i bäddsoffan. Samtidigt visste jag att det inte var sant, att det aldrig hade hänt.

Vi tog en promenad och när vi kom tillbaka, vi gick nedför backen på motsatta sidan av gatan, såg jag in genom hennes fönster, det var mörkt, men jag kunde se att det stod en julgran därinne. Jag blev iskall, jag visste att det var hon som hade ställt dit den.

Sedan minns jag att vi försökte få ut granen ur lägenheten, det var någonting med den, någonting viktigt som jag har glömt.

Efter det minns jag bara fragment. Jag minns att jag stod i vardagsrummet och att persiennerna började dras upp och öppnas och stängas av sig självt och att fönstret i badrummet inte gick att stänga. Jag sa ifrån, högt och tydligt, att hon, för jag visste att det var hon, inte fick göra så och jag försökte att stänga fönstret, men det låg en hjälm av metall i vägen och det hade stått öppet i regnet så att karmarna hade blivit skeva.

När jag försökte stänga fönstret var jag tvungen att först öppna det helt, då slog det mig att lägenheten låg på bottenvåningen. Jag hade glömt det, jag hade blandat ihop hennes lägenhet med min som är disponerad på exakt samma sätt, men som är något mindre.

När turisterna kommer till Gotland...

Ungefär så börjar reklamen för kanal 5:s program SOS-gute.
Jag hör givetvis juristerna istället för turisterna, det är lätt hänt.
Men när de sedan visar ett klipp med aspackade, lättklädda brats som dansar så tror jag fortfarande att det är jurister de pratar om. Det var först en stund senare som jag liksom stannade upp och funderade över om jag verkligen hade hört rätt.


Och nu plötsligt inser jag att inlämningsuppgiften finns där. Nej, inte på Gotland och inte bland bratsen.... eller, ja på sätt och vis bland bratsen, men i mitt huvud.

Jag vet vad jag ska skriva! Jag kan någonting, jag är inte dum i hela huvudet!

Nu gäller det bara att komma på hur jag ska få ner det på papper.

Det är bara måndag och jag är redan trött på mig själv och vill vara någon annan.

För att publicera det här skräppostinlägget var jag tvungen att skriva detta:

Frågan är om det var värt det.

en fråga till mig själv

Om det nu är så lätt och om jag nu lika gärna kan börja i kväll eller i morgon.

Varför gör jag det inte bara nu då?

Kanske för att jag inte har lyckats uppbåda den dödsångest som krävs för att motivera mig.

fint

Sju sidor till på torsdag och jag hakar upp mig på en formulering på första sidan, andra stycket.

ren missunnsamhet

Lampan till höger hittade jag i gårkväll i min systers pappas soprum.
Den till vänster är ett pågående projekt som direkt skulle dumpas till förmån för den nya lilla lampan, om det inte vore för att någon analretentiv jävla granne ser det som sin livsuppgift att knipsa av sladden på alla elsopor.

Ok, man ska vara försiktig, särskilt med lampor och särskilt med lampor med metalldetaljer. Men även om man alltid undersöker sladdarna, även invändigt, så underlättar det en hel del om originalsladden sitter kvar.

Så nu måste jag skruva isär hela lampan och byta innanmätet, dessutom sitter strömbrytaren på foten så det varit väldigt smidigt att bara behöva kolla att sladden var hel. Men jag har ju all tid i världen för sådana projekt. Morr.

I morse hittade jag den här:



I mitt soprum. Jag vet om jag ska behålla den, kanterna är litet tillbucklade och motivet litet repigt, men jag tycker om det på något sätt. Frågan är om den är tillräckligt hel för att inte vara skräp. Vill man servera en tårta på den?

smygprovokationer

En trafikant kommer, för tredje dagen i rad, med samma utgångna remsa.

– Den där remsan gäller inte längre.

– Men jag fick använda den på bussen!

– Då gjorde bussföraren fel. Det är en ny taxa nu, den där gick ut i april.

– Men! Varför byter ni hela tiden!

- Vi var så trötta på färgen.

fånga greppa lyckan

Förrgårdagens engrish

this is natural

Alltså. Jag är faktiskt sjuk, jag har haft feber, så jag får titta på outsiders (och besöka allas bloggar tre gånger per timme) och nu undrar jag (efter att ha tittat på outsiders– inte på grund av bloggarna):

– Varför heter så många nud...naturister typ Karinsdotter i efternamn?

– Måste man hela tiden påpeka att det är naturligt? Jag förstår att det är en stor befrielse, att som naturist befinna sig i ett sammanhang där man inte ständigt ifrågasätts, men måste man efter varje mening om hur underbart det är att vara naken lägga till ett "som gud skapade oss" eller ett "hade det varit meningen att vi skulle ha kläder så hade vi fötts med dem"?

– Varför, varför ser man inte till att ha solskyddsfaktor på pungen?

this cannot be natural

Egentligen är vi friska nog att gå tillbaka till våra respektive skolor, men när vi stod i hallen i morse såg jag något som rörde sig i håret på ungen. Det visade sig vara moderlusen själv.

Nu tror jag inte att det hade gjort någon skillnad om jag hade plockat bort kräket (lusen) och skickat Ludwig till skolan ändå, det är ändå alltid några föräldrar som inte ens kollar, men vi är hemma för avlusning.

Och nu undrar jag; vem luskammar ensamstående föräldrar?
Måste jag gå till husläkaren? För jag utgår ifrån att man inte kan få det gjort hos den lokala damfrisörskan.

Det här är det tredje lusutbrottet den här terminen och en del föräldrar har börjat prata om resistenta stammar, men jag misstänker att det skulle räcka med att alla såg till att faktiskt luskamma sina snorungar och sanera dem en gång för alla.

är det här på riktigt?

Det här är säkert något som har gått varvet runt ett par gånger och som alla redan har sett.
Men är det på riktigt? Är hon allvarlig?

nej, men...

Vem skulle köpa dessa?

Är det någon som tänker: "Åh så otroligt sexigt och bekvämt, så vill jag att min rumpa ska se ut"?



Bilden kommer från laredoute.
Och i "andra har köpt"-rutan hittar man dessa:



Låt oss förenas i tacksamhet över att vi slipper se dem på.

vad mig anbelangar

Det stör mig inte ett dugg att grannarna städar, duschar eller spolar vatten på pin kiv. De får gärna göra det dygnet runt. Det stör mig inte heller att de har fest, jag kan somna trots att volymen är så hög att de lika gärna  kunde vara hemma hos mig, eller att någon spikar upp en tavla mitt i natten, så länge de inte slagborrar kan jag ha överseende med det mesta.

Men jag tycker att det är hög tid att vi inför regler om när det är ok att gå upp på vinden. Det är det definitivt inte efter elva eller före fem!

Vad gör man på vinden klockan halv två på natten? På spökvinden.

Det om något är hänsynslöst, allt annat kan passera, men inser man inte vilken ångest ett vindsbesök genererar hos den stackare som bor precis under vindsförrådet och som väcks av hasande steg och släpandet av kedjor?

nu är det illa

Jag koncentrerade mig verkligen för att uppfatta vad den fransktalande kvinnan på tv sa, men sedan insåg jag att det var svenska.

penis i blixtlås

Nej, egentligen är det inte kul alls, men R och jag fikade på akademibokhandeln och jag fastnade med en bok om barnsjukvård där man bland beskrivningarna av de olika sjukdomarna och besvären kunde hitta rubriken: "Penis har fastnat i blixtlås".

R såg märkbart besvärad ut då jag läste stycket: "Försök att dra tillbaka blixtlåset så att penis lossnar".

Och under rubriken "slöhet och håglöshet" kunde man läsa att man skulle "kontrollera spritskåpet, eftersom han kan ha druckit alkohol". Det refererades genomgående till barnet som "han", utom (tyvärr) under rubriken: "Främmande föremål i slidan".

icky-bilder

Jag hittade inte så värst många, de flesta var bilder på människor som skymde alla husdetaljer.

frukost

Nästan lika bra som jansons frestelse och en kall öl tidigt på juldagens morgon, då alla sover, gårdagens disk är diskad och det är bara min syster och jag. Och Ludwigs gigantiska legobyggsats.

kusligt

R ringde.

Vi har fyra brandvarnare på olika ställen i huset.
Två av dem bytte vi batterier i när vi var där i juni, de andra två var bara något, respektive ett par, år gamla.

Samtliga fyra satt på sina vanliga platser och pep för att batterierna var slut.

födelsedagsbarnet

Han tindrade med ögonen. Tindrade!

Det blev som det brukar, med födelsedagskalasen, någon vecka innan kommer jag på att det kanske vore läge att fundera på vilka som kan tänkas komma, någon dag innan inser jag att de är så pass många att jag borde planera något.
Sedan springer jag stan runt på förmiddagen och letar efter precis rätt sorts tofu.

På något, närmast mirakulöst, sätt hinner jag alltid ändå.

Den här gången blev vi inte så många, men Luddet var nöjd ändå och min pappa var i högform.

Jag vet inte om det var den där decilitern vin hon drack till maten, men framåt kvällen urartade det hela och min mamma bjöd på en eurytmiuppvisning, hon valde att gestalta namnet Morgan.

R är uppe i huset nu och packar ner det viktigaste.
De hade inte tagit sig in i huset alls, så antagligen var det bara ungdomar från trakten. De hade lyckats bryta upp en redskapsbod och där hade de tagit en wokpanna och den där man slår gräs med (NEJ, inte en lie, en sådan där bensindriven med ett nylonband, icky?). Vad de nu skulle med det till, slå gräset i en dunge och sätta sig att woka där?

I vilket fall har R och en god vän packat allt av värde och tar det med sig till Stockholm.
Förhoppningsvis ligger huset så avsides och så långt från samhället att ingen orkar åka dit för att dricka folköl (och woka?).
Och alla i byn vet ju att det spökar på riktigt där.

En liten, pottklippt illbatting framför huset.

Hålen i väggen, ovanför fönstret hackades av en smått störd spillkråka som fick för sig att han skulle bygga bo där. Han valde ut en, i hans ögon, lämplig plats och började hacka. Tyvärr finns det ingen isolering innanför just den väggen, så när han hade hackat sig genom brädväggen var han inne på vinden. Eller inne och inne, han stack in sitt huvud med stirrande blick och dumfånig uppsyn.

Nu dög ju inte vinden som bo så han flyttade sig, ca 20 cm, åt sidan och började på ett nytt hål. Och ett nytt. Och ett nytt.
Efter det tredje hålet hade R verkligen fått nog och han satte upp en stor låda på insidan av väggen, så att fågelstackarn kunde flytta in någon gång.

Lådan var mycket uppskattad, han bajsade i den varje dag medan han hackade på sitt femte hål.

Sedan dess är huset klätt i nät.






Jag har tänkt mycket på hur jag vill göra med huset. Det är faktiskt redan "mitt", den enda skillnad om R och M överlät huset på mig vore, förutom kostnaderna, att de skulle ta avstånd från det. Jag vet inte om jag skulle vilja åka dit utan dem.
Som det ser ut nu behåller "vi" det i alla fall.

Frågan är hur mycket som har lämnats orört.

inbrott

Det var en jägare som upptäckte det och ringde R.

För första gången någonsin, och då har de haft huset i dryga tjugo år, har någon släpat sig de sju kilometrarna ut i skogen och uppför berget för att bryta upp redskapbodarna.

Och nu undrar R om jag vill ha huset. Det har hänt för mycket otrevligheter där för att de ska vilja åka dit som de gjorde förr, men om jag vill ha huset kvar så får jag det.

Vill jag det?

jag klarade det.

Resultaten från de andra två tentorna (ja ja ja, tentamina, men jag vägrar skriva det)har lagts in i fastreg och jag fick ett BA och ett B.

Jag har aldrig varit så glad för ett B. Jag har aldrig varit glad för ett B.

smörtaxarna

Det här är vad jag hittade när jag skulle duka av bordet. Jag undrar vem som ligger bakom det...

ny termin- nytt dåligt humör

Sidan två i metro från i torsdags (det enda som fanns att läsa på en i övrigt anmärkningsvärt ostädad buss 70 i morse):

”Een korte
demonstrati
e van hoe u
uw startpag -
ina kunt
aanpassen.”

Detta ska visst vara ett stycke ur den svenska versionen av googles instruktioner till den nya tjänsten Google Chrome.

De har gjort ett misstag och förväxlat den svenska texten med den holländska och uppenbarligen tycker man att det förtjänar en notis i tidningen.
Man raljerar över det och skriver att: "Google verkar alltså tro att man pratar holländska i Sverige".

Är det verkligen en rimlig eller ens rolig slutsats?
Ok, om det hade varit möjligt att, på grund av förväxlingen, komma till någon underhållande slutsats angående tjänsten, men nu var resultatet bara att det var fel språk.

Nu är det ju inte Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet, men jag tycker att man ser den tendensen litet varstans. Förväntar man sig verkligen att människor ute i världen ska besitta sådana språkkunskaper att de kan skilja på, de inte alltför betydelsfulla språken, svenska och holländska?
Som dessutom, vid en objektiv första anblick, är förvillande lika.

(Jag måste förbereda mig inför lektionen och jag vet inte var jag ska börja, jag har inte ens fått tag på alla böcker. Och min blogg är fortfarande en skräppostblogg.)

min lilla syster

Nej, det är inte en särskrivning.
Hon är visserligen min lillasyster, men även om hon hade varit äldre så hade hon nog varit min lilla syster i alla fall. Fast om hon hade varit äldre hade hon kanske inte varit lika kul.

Hon ringde mig från mobilen, det var rätt tidigt på morgonen och hon var på väg till Linköping där hon pluggade. Det var innan hon bytte till Uppsala, och hon lät, som vanligt vid den tiden, väldigt irriterad:

– "Det är skitäckligt, jag har spytt HELA natten och jag mår så jävla illa, vet du något som hjälper?"

– "Oj, men är du säker på att kan åka nu då?"

– "Jag skiter i det, jag måste med tåget, jag kommer att spy hela vägen!"

– "Ok, är du på centralen nu? Du kan behöva vätskeersättning, det finns på apoteket eller kanske på konsum vid tunnelbanan, tror du att du hinner dit?"

– "Vänta, jag måste... "

Hon försvinner en kort stund och sedan är hon tillbaka:

– "Äh, det är lugnt, det satt bara några kickers här och blåste rök på mig, men de flyttade på sig nu. Vi hörs ikväll!"