Sent i går eftermiddag landade ett duvpar på hustaket på andra sidan gatan.
Den ena duvan verkade trött och den andra pickade och putsade på den, nästa gång jag gick förbi fönstret hade den trötta duvan dött och dess partner satt intill och pickade då och då på den döda kroppen. Den blev kvar där hela natten och höll mig vaken med sitt ensamma kuttrande. På morgonen hade den tystnat, men den satt kvar, den sitter där ännu. Ibland går den ett varv på hustaket, sedan kommer den tillbaka och pickar litet på sin partner, men den flyger inte därifrån. Det är så hjärtskärande och samtidigt så vackert.

mer humlor

Jag vet inte riktigt vad den höll på med, men den hängde i frambenen inne i blomman och viftade febrilt med bakbenen medan den åt.

humlor!

Den första plockade vi upp från övergångsstället nere vid tunnelbanestationen, den andra damp in genom köksfönstret och ner på golvet i precis samma ögonblick som jag släppte salladskålen (kål, inte skål) i woken. Jag såg någonting i ögonvrån, men trodde att det var en sparv som störtdök utanför fönstret och fräsandet från den heta oljan gjorde att jag missade humlesurret på golvet och var mycket nära att trampa på den.
Det var en typisk hushumla så jag gissar att den var nyvaken och kom uppifrån vinden (det finns en glipa mellan tegelväggen och taket där allt möjligt verkar flytta in). Den var på riktigt dåligt humör, spretade med sina små ben och surrade hotfullt när jag bar den nedför trapporna, när vi kom ut genom porten gjorde den ett par försök att lyfta, men orkade inte. Jag lade den på fatet och den slutade omedelbart att surra och började suga (slicka?) i sig av sockervattnet. Efter ett par minuter lyfte den och flög sin väg.

Jag läste någonstans att humlor använder sig av doftsignaler för att visa de andra humlorna i samhället var det finns mat. I somras matade vi en humla som hade irrat sig in i lägenheten utan att vi märkte det och antagligen varit där ganska länge innan jag hittade den längst in bakom elementet i badrummet. Jag lade den på fönsterblecket, i ett gammalt burklock med honungsvatten och där låg den i åtminstone en timme. Sedan försvann den och jag tog in locket.
Tidigt nästa morgon vaknade jag av ett starkt surrande. På myggnätet i det fönster där vi hade satt ut humlan satt det nu två stycken, likadana jordhumlor. Och så fortsatte det ett par dagar så jag köpte en "humleholk" som jag satte fast på fönsterblecket. En vecka senare bodde det getingar i den.

container-"fynd"

Skulle någon, eventuellt, vara intresserad av väskan?
Det kommer från mitt soprum och jag lovade min pappa att jag skulle hitta ett hem åt den.

kommunalrand

Det där med kommunalranden är faktiskt litet spännande.

Jag gjorde mitt bästa för att slippa den inför renoveringen av badrummet i Blackeberg, mest för att färgerna som fanns att välja på var vedervärdiga, men det gick inte. Hantverkarna hänvisade mig till Stockholmshems arkitekt, som hänvisade mig till Stockholmshems förvaltningsavdelning, som hänvisade mig till en annan arkitekt, som hänvisade mig till någon slags förvaltningschef, en snipig kvinnan i övre medelåldern som "aldrig hade hört talas om" att någon inte ville ha randen i badrummet. Gissningsvis berodde detta på att ingen tidigare hade varit envis nog att ta sig så långt som till henne.

I vilket fall gick det inte att slippa randen, verkligen inte, den var ju "standard i alla badrum" och det var "inte upp till henne" att ändra standarden. Hon sa till och med att det var viktigt att ha den där.

Eftersom det var hon som bestämde, men inte hade någonting att säga till om bestämde jag mig för att det var lönlöst, jag skulle få dras med en landstingsblå rand i badrummet. Men det hela fick mig att undra på vilket sätt den kan anses vara viktig.

Är man rädd att man inte skulle känna igen badrummet som badrum utan den? Eller finns den där som orienteringshjälp? Kanske är man rädd att folk, utan kommunalranden, skulle komma bort sig i badrummet, inte förstå vad som var vägg och vad som var golv, och bara irra planlöst tills de dog av svält eller, snarare, törst eftersom man i detta förvirrade tillstånd knappast kan hålla reda på åt vilket håll kranen ska vridas. Har man dessutom lagt ifrån sig duschslangen på golvet vet man ju inte heller vad som är upp och vad som är ner och spolar man vatten då lär man ju dö av pur förvåning.

ungen

Här var jag sprudlande (ja, det är något fel på mig) glad över att slippa kommunalranden och så säger L: "Vaddå? Den där olikfärgade randen i badrummet? Jag tycker den är fin. Vi borde ha pistaschgrönt".

Jag vet inte om han menar allvar eller om han driver med mig.

sväckchen

Som jag har dragit mig för att gå och titta på Stockholmshems visningslägenhet. Och för att plugga och prata med folk som måste pratas med, ringa samtal som måste ringas, raka benen och (det här är sant!) deklarera. Jag har dragit mig för att deklarera. Jag ska ju vara bra på sådant där och jag har liksom inte ens någonting att deklarera.

Mycket av huttlandet har berott enbart osäkerheten inför renoveringen. Men nu är det klart; matrummet blir kvar. Det är helt säkert! Jag har ritningen i min hand uppmagnetad på säkerhetsdörren.

Vi gick dit idag och jag måste erkänna att det var rätt fint. Till och med tapeterna var helt ok och de hade inte våldfört sig alltför mycket på snickerierna. Tyvärr blir det, med största sannolikhet, nya köksluckor. Jag fick numret till deras "varsamhetsansvarige", men den på plats varande arkitekten gav mig inte mycket hopp. Liten tröst i någon mån är att jag får ha kvar gasmätaren (det var fler som hade frågat!,) trots att gasen stängs av och vi får elspis, och jag får måla den röd om jag vill (gasmätaren, inte elspisen). Dessutom får jag trägolv i både vardagssovrummet och matsovrummet, och klinkers i alla andra rum, om jag vill det.
Och, tro det eller ej, jag slipper kommunalranden i badrummet!
När jag frågade förra gången fanns det inte en sportslig chans att komma undan. Nu får jag välja själv.

Ok, det var nog inte bara renoveringen som gjorde mig modstulen. Jag har försökt att planera mina sista studentveckor så bra som möjligt och i precis samma ögonblick som jag insåg att det inte blir någon semester var det som om min hjärna packade sin lilla väska och gav sig av på egen hand. Som om den bara gav upp och lämnade mig i sticket. Jag har nog aldrig någonsin känt mig så trög som nu, så trög och så tråkig, och ju mer jag läser desto tråkigare blir jag. Jag vet att det blir så ibland, att det är en helt vanlig svacka, men nu är jag nästan klar med min utbildning. En utbildning som, om jag anstränger mig och har tur, förväntas leda till en karriär som, åtminstone periodvis, kan komma att ta i princip all min vakna tid i anspråk. Och nu frågar jag mig om det är det jag vill.

Jag vet att det är meningen att man när man klistrar in ett youtube-klipp med en låt i bloggen helst också ska förklara varför man gör det, hur bra man tycker att låten är, hur mycket den betyder för en och... ja, varför.
När jag gör sådant blir det, oundvikligen, bara fånigt. Så istället tänker jag bara klistra in dem, helt utan förklaring eller sammanhang. Splaff.

årets bild

"Naturligtvis borde jag ha funderat över de moraliska aspekterna. Men det gjorde jag inte vilket är beklagligt."

Ingvar Skeberg fotograferad genom en glasdörr med amf-dekal. Blicken och texten, som visar leendet han döljer . Mer att leva för. Helt fantastiskt.

Erik & Erik den 16/4 16:45

dagens besvikelse

"Mintbit" smakar knappt mint. Alls.
En liten sklatt på toppen, men jag hade förväntat mig en mintupplevelse..
Istället smakar den meningslöst och tantigt, den var mäktig och torr på samma gång och det bruna runt om smakade bara flottigt.
Satan.
När man unnar sig någonting också.
Jävla Lindquists.

det här med spindlar

Allvarlig. Växer de medan man tittar på dem?
Jag fick syn på en liten jäkel i morse när jag stod i duschen. Den stretade och krälade under myggnätet jag har fäst över ventilen, just för att det inte ska komma in småkryp, och jag skrattade litet, tyst för mig själv, och tänkte: "Ha! Jag visste väl det, det är den vägen ni tar er in. Tji fick du!".
Sedan insåg jag att den var på min sida av myggnätet. Då var den inte så liten längre.

Jag stängde av vattnet och gick ut i köket efter ett glas och ett vykort. Sedan ställde jag mig på toalettlocket och sträckte mig efter spindeln, men jag nådde inte. Jag lät saken bero och fortsatte istället mitt duschande, med blicken stadigt fäst på spindeln. Den var stor som en enkrona.

När jag var klar gick jag och hämtade en högre pall, men när jag kom tillbaka hade kräket flyttat på sig och nu räckte det att jag ställde mig på tå och sträckte litet på mig så kunde jag sätta glaset över den. Duralexglaset. Fasa!

Ett duralexglas, med dess inbuktningar och vinklar, är inte det bästa alternativet för infångandet av läskiga djur som rör sig snabbt, spindeln gick som i vågor inne i glaset, den ökade och minskade i storlek, och det var omöjligt att avgöra precis var den befann sig. Tack och lov satte den sig snart i botten av glaset och blev sittande där tills vykortet var på plats. Då smög jag mig upp på vinden och släppte ut den. I hundgrannens förråd.

renoveringsobjekt

De är urgamla och måste lämnas in för omklackning och... ja, totalrenovering, men skinnet är, så när som på ett pyttelitet skrap på vänsterskons tåovansida, helt perfekt.

måste bara berätta

Ni vet den där känslan, när någon säger eller gör något dumt och man inte kommer på vad man ska säga förrän det är för sent.

Igår satt jag på tunnelbanan, mittemot en välklädd kvinna i fyrtioårsåldern. Hon åt en banan.
När hon var klar med den vek hon, mycket prydligt, ihop skalet och lade det på golvet under sitt säte och gick över till att peta naglarna. Helt oberört och ogenerat.

Jag ville verkligen säga något, men jag visste inte vad. Det känns faktiskt väldigt obekvämt, på gränsen till gnällkärringaktigt, att försöka uppfostra vuxna. Men bananskalet låg där, fullt synligt och lysande gult, under sättet, det liksom stack i ögonen och skavde i "rätt ska vara rätt"-nerven. Men jag visste inte hur jag skulle bete mig.
Skulle jag, vänligt, men med den myndiga rösten, säga åt henne att ta upp det? Skulle jag se på henne med min mest föraktfulla min och berätta precis hur ociviliserat lågtstående jag tyckte att beteendet var? Eller skulle jag i stället slå an en gnälligare ton och dra till med ett: "Du glömmer väl inte den där när du går av" (med ett inbyggt och underförstått "lilla vän" på slutet)?

Så reste hon sig upp och skulle gå av. Nu hade man kunnat tro att det var för sent.
Men precis då hon gick ut genom dörrarna reste jag mig upp och hojtade: "Vänta! Du glömde!"
Hon kastade sig tillbaka in i vagnen.

-"Ditt bananskal..."

Hon gav mig en nästintill bestört blick som på en sekund förändrades till att bli isande kall, hon öppnade munnen litet, som om hon ville säga något, men inte visste vad. I samma ögonblick, för allt detta utspelade sig under några få, korta sekunder, ljöd dörrstängningssignalen och hon snodde runt igen.

Hon klämdes litet i dörrarna, men hann tyvärr av. Vem vet, det kanske var tur att hon gjorde det, i vilket fall gjorde det där min dag.

äckligheter

Idag såg jag en tant som snöt sig.

Jag åt frukost med R, på Centralbadet, och jag såg tanten genom fönstret. Hon parkerade sin cykel borta vid dammen och gick sedan med snabba steg mot badets entré, hon var välklädd och bar på en portfölj.
Jag vet inte om det heter något speciellt, det där sättet att snyta sig, men hon stannade till och lutade sig ut över en rabatt, sedan liksom förslöt hon höger näsborre med höger pekfinger och fräste till. En rejäl snorskvätt for ut bland krokusarna. Och så gjorde hon samma sak på vänster sida, vände bara huvudet lätt åt höger.
Bilden, av henne när hon lutar sig framåt, bara genom att lyfta lätt på den motsatta sidans ben, och av snoret som far, i en perfekt sammanhållen klump, ut i rabatten, fastnade och jag kan fortfarande se det framför mig. Det var så oväntat och så oestetiskt.
Sekunden senare kom hon in genom dörrarna och hon gick raka vägen ut i köket.

svt2 18.00